Det var under kalaset i lördags. Jag stod och gjorde popcorn i en gryta på spisen.
En av tjejerna passerade köket på väg från toaletten. Hon frågade: ”Gör ni era popcorn så där?”
”Ja”, svarade jag.
”Vi brukar göra i micron”, sa hon.
Vad skulle jag säga? Jag ville förstås säga sanningen: det gör inte vi, för det finns otrevliga gifter i micropoppåsarna. (Perfluorerade ämnen, som omvandlas till PFOA vid uppvärmning. Samma skit som i Gore-Tex och teflon. Bioackumulerande grejer som vi typ aldrig blir av med eftersom de inte bryts ner. Minskar förmodligen möjligheten att få barn och kan eventuellt leda till cancer. Och så vidare.)
Jag tycker ju att det är hennes rätt att veta. Men samtidigt känner jag att det inte är min sak att vara den som berättar. Det är inte vettigt att jag ska stå där på ett kalas och berätta hemska saker för henne, skrämma upp henne. Så det gör jag inte.
Och samtidigt tycker jag ju det är hennes rätt att veta. Och förmodligen har hennes föräldrar inte en aning. För de flesta har ju inte det. Och om ingen berättar för dem så får de aldrig veta.
Och man ska ta tillfället i akt och passa på när det kommer ett naturligt tillfälle, för då når man lättare in – väl?
Så… hur gör man? Vems är ansvaret att berätta för vem? Vad borde jag gjort?
Pingback: Sanne skriver » Svåra ämnen och socialt handikapp