Jag funderar vidare kring det här med planering…
Kanske är en viktig faktor just att jag faktiskt inte vill bort från där jag är eller från det jag gör. För planerandet har ju ofta handlat om att kunna komma bort från där jag är eller kunna komma till något annat. Resa hem till mina föräldrar över helgen när jag pluggade. Resa till min pojkvän när vi bodde med sisådär 45 mil mellan oss. Hinna med att gå danslinjen på kvällen fastän jag hade andra studier på dagen.
Dem jag längtade efter och det jag ville göra fanns liksom hela tiden någon annanstans. Det krävdes planering för att få till det så att jag alls skulle få utrymme till dem. Inte bara tidsmässigt utan även ekonomiskt. Framförhållning.
Numera har jag det som är viktigast för mig väldigt nära mig. Jag har ingen egentlig längtan bort – inte på det viset. Och dessutom har jag det ekonomiska utrymmet att inte behöva lösa saker i god tid av ekonomiska skäl.
Jag har helt enkelt inte så starka skäl att vilja planera.
En annan bit av det är förmodligen att jag mår bra. Och att jag äter sertralin. Så jag oroar mig mindre. Planering hänger ju i någon samman med oro. Oroar man sig för att saker (inte) ska gå ihop sig så planerar man för att vara helt på den säkra sidan. Jag har en mer avslappnad inställning nuförtiden. Utgår från att saker ska lösa sig på ett annat sätt. Har inte samma kontrollbehov. Vilket ju delvis handlar om livserfarenhet och en annan ro i magen, och som sagt var säkerligen delvis om sertralin.
Nej, självklart behöver jag inte ta reda på varför jag har en annan inställning till planering nu än förr. Självklart inte. Jag bara är en sådan som funderar över sånt. Iakttar och analyserar.