Jag har bestämt mig för att byta bankkort: från Maestro till Visa. För eftersom jag ibland handlar via nätet kan ett Visa-kort minska fakturakostnaderna.
Ett nytt bankkort innebär att jag fått hemskickat en lunta papper med villkor att skriva på. Fem sidor med vardera två spalter med text med litet typsnitt.
Jag byter inte bank. Jag byter bara från en sorts kort till ett annat, på samma konto, i samma bank.
Jag tycker att ett rimligt krav kunde vara att banken pekar ut vilka bitar av texten som innebär en skillnad, en förändring, mot de villkor jag haft innan. Är det egentligen någon förändring alls? Med tanke på att det står ”Allmänna villkor bankkort” misstänker jag att det inte är någon skillnad egentligen.
Jag gissar på att de allra flesta inte ens läser igenom villkorspappren. Det är tung, krånglig, juridisk text. Sådan där där man får läsa många av meningarna flera gånger om. Och där egentligen väldigt stora delar av texten handlar om situationer man aldrig kommer att hamna i eller aldrig kommer att bry sig om. Men insprängt emellan finns förstås viktiga saker.
Och ja, man ska alltid läsa igenom avtal innan man skriver på. Men ärligt talat, till och med jag har börjat slarva. För om jag skulle ta mig den tid det krävs för att jag ska läsa igenom allt, sätta mig in i allt, och ställa frågor och få svar på allt det jag inte begriper, så skulle jag tidigast ha tid att bry mig om det här nästa årtionde någon gång. Och, för den delen, vad skulle det göra för skillnad? Banken ändrar inte villkoren för att jag ifrågasätter dem (väl?). Utan enda skillnaden är att jag, som läser noga och bryr mig om vad det står, får en krångligare livssituation än de som skiter i vilket och bara skriver på.
Men det stör mig. Det stör mig att vi har ett samhälle där vi för minsta lilla grej behöver godkänna långa krångliga avtal som nästan ingen orkar läsa och än mindre begriper. Det är farligt på så många sätt.
Nå. Jag skummar avtalet. Läser på en lagom nivå. Kommer inte att orka, som jag gjort förr om åren, skriva dit kommentarer innan jag skickar tillbaka det.
Men jag fastnar på en del av det jag faktiskt läser. Som det här:
Kortet är en värdehandling och ska förvaras och hanteras på samma betryggande sätt som pengar och andra värdehandlingar. Kortinnehavaren ska vidta erforderliga åtgärder för att skydda sig mot att kortet används obehörigt. Kortet får t.ex. inte lämnas kvar obevakat på hotellrum, annat tillfälligt boende eller i fordon, väska, jackficka eller liknande som inte är under uppsikt. I miljöer där stöldrisken är stor ska kort hållas under kontinuerlig uppsikt, t.ex. får kortet aldrig förvaras bakom ryggen. Exempel på sådana miljöer är restauranger, barer, nattklubbar, butiker, vänthallar, skolor, flygplatser, simhallar, omklädningsrum, transportmedel, torg, badstränder, marknader och arbetsplatser samt även bostad som lämnas olåst eller med öppet fönster.
Alltså:
- Jag får inte lämna plånboken på hotellrum (de ytterst få gånger jag alls bor på hotell). Det innebär att låsta rum misstros, liksom hotellpersonalen – ingen går att lita på?
- Jag får inte lämna kvar min plånbok i min väska i bilen om jag inte samtidigt står och stirrar på bilen. (Som sagt var, lås ger man inte mycket för.)
- Jag kan inte gå och träna, för jag kan inte lämna plånboken i mitt låsta skåp i omklädningsrummet, utan jag måste ha med mig mitt bankkort in på träningspasset och stirra på det konstant.
- Jag får absolut inte ha plånboken i en ryggsäck när jag vistas på buss, tåg, järnvägsstationer, skolor, butiker etc.
- Jag måste alltid låsa huset när jag är hemma, oavsett om jag är inne eller ute, och absolut inte öppna fönstret – annat än om jag sitter och stirrar på kortet.
Ärligt talat, hur kan det alls vara någon vits med att ha ett bankkort om man ska leva på det sättet? Poängen med att ha det som betalningsmedel på en utlandsresa faller ju liksom ganska platt.
Och nej, jag överdriver inte. Det där är vad som står. Det är inte mitt påhitt.
Jaha, banken menar inte bokstavligt? Ja, nej, det inser ju jag också. Jag tror inte bankfolket heller läser det bokstavligt. Jag tror att de också, precis som vi andra, använder sunt förnuft och anpassar utifrån vad som är vettigt i olika situationer. Vilket till exempel innebär att man litar på lås i många situationer.
Men grejen med avtal är att de ska läsas just bokstavligt. Och då tycker inte jag att den där texten är bra. Alls. Egentligen vill jag inte skriva på den. För jag kommer att fortsätta leva som innan. Vilket innebär att jag förmodligen har bättre koll på min plånbok än genomsnittet av befolkningen, inbillar jag mig.
Men ja, jag kommer att skriva på. För jag orkar inte alltid bråka om allt. Så just nu nöjer jag mig med skriva av mig om idiotin.
För övrigt noterar jag att banken fortfarande anser att ”Kontohavaren anses ha fått del av information och meddelanden som banken har lämnat”:
…meddelanden via e-post eller Internetbanken inom 48 timmar från avsändandet…
Banken kräver alltså att jag ska logga in på Internetbanken minst vartannat dygn. Inte sjutton gör jag det. Jag tycker det är ett fullkomligt orimligt krav. Jag kommer aldrig att leva upp till det.