Man vet att man har en livskris när man drömmer om ett hus på Österlen.
Det skriver Lotta Lundqvist i en krönika i City idag.
Åhå.
Tja, jag bor ju inte i ett hus på Österlen. Och jag kan väl inte påstå att jag längtar, eller längtat, specifikt efter ett hus på Österlen. Jag har bott på Österlen och vet att det finns för- och nackdelar.
Men jag bor å andra sidan i ett hus som ganska väl uppfyller delar av beskrivningen ändå, och jag bor knappast fjärran från Österlen, så jag känner ändå lite att texten syftar på folk som bor som jag bor. Stor gammaldags trädgård, stockrosor, daggkåpa, äppelträd. Långsamhet och gräs högre än till fotknölarna. Egenodlade grönsaker. Och så vidare.
Innebär det faktum att jag valt att bo här, och fortfarande är fruktansvärt nöjd med mitt val efter tio år, att jag har befunnit mig i en livskris de senaste tio åren? Självklart inte. Och jag håller förstås inte med om uttalandet heller.
Jag bor här för att jag trivs med det och mår bra av det.
Men samtidigt förstår jag väl hennes tanke. Livskriser handlar ju ofta om uppvaknanden, om insikter om att man inte egentligen trivs med eller mår bra av sin livssituation. Och det är väl inte helt ovanligt eller obegripligt att den sortens insikter ibland handlar om ett behov av att leva ett enklare liv, något närmre jorden, marken, livet. Längtan efter långsamhet. Längtan efter något tidlöst.
Jag skulle inte kalla det livskris. Precis som med barnens trotsperioder, som Lundqvist tar upp i texten, så känns inte kris som det rätta ordet. Med barn ska man ju hellre säga utvecklingsfas. Och det är väl relevant för vuxna också? Eller insiktsfas.
Jag tycker på det hela taget det låter som en ganska sund längtan, att vilja känna gräset kittla mot fotknölarna och ”somna trött men tom i skallen”. Välmående för kropp och själ. Och samtidigt ett leverne som (generellt, förstås) tär mindre på jordens resurser. Mindre hets, mindre konsumtion, mer nötande på tidigare generationers efterlämningar än nyproduktion. Downshifta. Leva här och nu. Leva av det marken ger. Känna kontakt med grunden för vårt levebröd.
Men ja, det kräver ju sitt arbete och sin skötsel – det sköter sig inte självt. Stunderna man bara njuter av blomstren och gräset och utsikten är ganska korta. Men de behöver inte vara långa för att vara värda det.
Så ni är hjärtligt välkomna till våra trakter om ni vill leva och utvecklas här. Om ni ser det som ett utvecklingssteg och inte en romantisk dröm.