Vi var på Bakken igår. Just Bakken har jag inte minne av att ha varit på så många gånger när jag var liten, det var oftast Tivoli eller Liseberg som gällde (och Liseberg har alltid varit bättre än Tivoli). Och någon gång under min uppväxt var vi på Gröna Lund, men det var en riktig besvikelse (tja, jag hade väl någonstans förväntat mig att det skulle vara lika bra som de andra eller bättre, men det var ju sämre :-) ). Men som sagt var, Bakken har vi inte brukat åka till, och det var först för några år sedan jag insåg att det faktiskt också är bra.
Vi anlände igår strax innan klockan 12 och köpte åkband. Åkattraktionerna öppnade vid 12 och hade sedan öppet till klockan 24 – men vi gav upp redan vid 20-tiden; då hade vi åkt intensivt större delen av tiden, med bara korta pauser för glass, popcorn, kaffe och lunchbuffé.
Jag funderade en del över det där med biljetter när jag stod i köerna igår (vilket egentligen var ganska korta stunder; det var inte mycket till köer). För jag minns när jag var liten: då var det kuponghäften som gällde. Det fanns stora kuponghäften och mindre kuponghäften. Och det fanns liksom olika ”valörer” på kupongerna: de ”dyrare” kupongerna gällde för vissa åkattraktioner och de ”billigare” för andra, och så fanns det kuponger som bara gällde på spel (chokladhjul och sånt). I varje häfte fanns det liksom alla sorternas kuponger. Så därför fick man hålla på att väga de olika attraktionerna på samma ”nivå” mot varandra: vill jag åka den eller den? Och vad vill de andra som jag ska åka med? Hur får vi kupongerna att räcka till allt vi vill åka? Och så vidare. Ett visst mått av ångest…
Och sedan infördes åkbanden. Vilken lycka! Plötsligt var ångesten som bortblåst: man kunde åka så mycket man ville! Flera gånger på samma – hur mycket som helst. Eller ja, enda begränsningen var köerna; var det långa köer så var det ju ändå inte så kul att stå och vänta en halvtimme för en åktur på en minut.
Numera – eller i alla fall på Bakken – finns det begränsningar även på åkbanden. Max tio åkningar per attraktion och åkband. Och ja, vi kom nästan upp i det på ”Mine train Ulven” igår, jag och snartfemåringen. Men det må ju vara hänt, med tanke på att vi åkte och åkte och åkte.
Det som fascinerar mig är att det trots det fortfarande finns möjlighet att betala kontant eller med kuponger och poletter. Och att folk står och betalar 40 danska kronor för den där turen som är över på ingen tid alls och som vi åkte nära tio gånger. (Åkband kostar 250 dkr.) Och må vara att de gör det en gång, men de som gör det flera gånger eller på flera åkattraktioner? Det blir ju väldigt snabb pengar, om man säger så…
Vi är sådana som åker, som sagt. Däremot har jag inte spelat på några ”chokladhjul” och liknande sedan åkbanden kom och det alltså slutade vara nödvändigt att göra av med spelkupongerna. Jag har inget behov av att lägga pengar på sådant när jag ju i praktiken kan fortsätta åka gratis på en massa bergbanor och liknande resten av dagen. Men man är väl olika… (uppenbarligen, för annars hade knappast spelen funnits kvar.)