Alltså, jag fattade aldrig när jag var liten vilken jädra stor insats mina föräldrar – eller ja, mest mamma, tror jag – gjorde när vi hade barnkalas. Vilka hjältar, liksom!
Ja, vi har haft barnkalas idag.
Ja, det gick mycket bättre än sist. Absolut. Den sortens kalabalik uppstår inte riktigt när det handlar om ungefär femåringar – det är i alla fall en mindre allvarlig form av kalabalik, eller vad man ska säga.
Och utöver våra två egna barn var det bara fyra barn till idag. Varav ett hade en förälder med. Och vi hade mina svärföräldrar här (inte just för kalasets skull, men de var här).
Men ändå. Jag är fullkomligt slut.
Igår tänkte jag ett antal gånger ungefär ”Jamen imorgon bitti går jag upp tidigt och stryker en andra gång vit färg i farstun) och sedan insåg jag att nej, det gör jag inte, för imorgon (alltså idag) är barnkalasdagen.
The horror.
För grejen är att även om man försöker göra det enkelt för sig – klassiskt enkelt kalas, tårta och saft och lite lekar – så är det frågan om att regissera en föreställning. Man ska få de dr två timmarna att gå ihop. Saker ska ta lagom lång tid. Fikande och lekande och skattjakt eller fiskdamm ska räcka precis lagom länge, så att barnen får sina godispåsar strax innan föräldrarna kommer och hämtar. Och alla barnen ska vara med och ha roligt, ingen ska bli utanför, ingen ska ta över för mycket, och ändå ska man inte styra och ställa och lägga sig i för mycket.
Strax innan kalaset var det trots allt ganska idylliskt här. Sandlådan på innergården, en gång byggd av gamla vindsgolvbrädor, hade fått sig en uppfräschning med bättre begagnade golvbrädor samt en mast och en piratflagga. Gamla matrumsgolvbrädor hade blivit en flotte bredvid sandlådan, med mast och en döskalletshirt hängandes i masten. Det gamla badkaret var fyllt med vatten och flytande leksaker. Och ett par gamla kistor stod på båten och flotten. Hela familjen hade klätt sig så piratigt vi kunde med befintliga planer.
Sedan anlände barnen, och den idylliska känslan försvann. För under de där två timmarna är man ständigt på helspänn. Hålla koll och finnas tillgänglig, men bar delvis synlig, och inte lägga sig i i onödan. Vilket innebär att man konstant håller på med avvägningen om man ska eller inte. Är alla nöjda? Har alla kul? Ska man låta dem hållas? Borde vi övergå till nästa punkt eller ska de få rusa runt runt ett tag till? Och så vidare.
Allt avlöpte på det hela taget utan några misstag eller incidenter att orda om. Sex barn inklusive våra egna. Och ändå, en mördande trötthet och en tacksamhet över att det är ett halvår till nästa gång.
Och jag tänker på det där tjugotalet ungar jag själv brukade vilja bjuda…