När man känner sig stressad över tillvaron eller får ångest över allt man vill hinna med eller borde göra och så vidare, så får man ofta rådet att man ska leva i nuet.
Det märkliga är att jag uppfattar att de som säger det ofta menar tvärtom. De menar att jag ska släppa allt det där jag vill göra, alla projekt jag skulle vilja ägna mig åt, allt det där jag vill få ordning på, eller bidra till en bättre värld genom, eller allt det där jag skulle tycka vore kul. Släppa det, och bara vara. Strunta i allt som kräver engagemang eller större insats. Bara sätta mig ner, göra ingenting och njuta av livet och nuet.
Vad det egentligen är jag ska njuta av är ganska oklart. Men det ska vara något som inte kräver tankearbete eller tid. Något jag kan släppa när dagen är slut. Typ god mat, en tidning eller ett tv-program.
Och så barnen, förstås. Dem ska jag njuta av här och nu, enligt dessa människor – och det ska jag göra genom att låta bli allt annat som jag kan skjuta upp till någon annan gång.
Och gör jag på det här sättet så kommer jag att må mycket bättre.
Ja, enligt dem då. Inte enligt mig.
Enligt mig är inte detta att leva i nuet. Enligt mig är att leva i nuet att få lov att köra igång med projekt. Skulle jag leva i nuet på riktigt och fullt ut, så skulle jag stundtals ägna mig dag och natt (mer eller mindre) åt ett projekt jag dragit igång och tycker är kul. Det mår jag bra av.
Att leva i nuet på sättet bara njuta av dagen och göra ingenting och vänta till sen mår jag däremot skit av.
Och ja, jag vet att det inte riktigt funkar att släppa allt för ett kul, intressant och viktigt projekt när man har jobb och barn. Jag gör inte det heller. Men det betyder ju inte att jag slutat vara jag och funkar på ett helt annat sätt – det sätt andra tycker jag borde – för det.