När jag i våras (tror jag det var – och precis som nu var jag hemma och var sjuk) läste Kollaps, så tänkte jag på mina resor med skolbussen när jag var liten.
När jag nyligen skrev inlägget om hur jag tänker mig framtiden, så var mina tankar där igen. På skolbussen.
Under mina första fyra och ett halvt år i skolan (och dessförinnan året på lekis) så åkte jag skolbuss. Det var nog inte en så väldigt lång resa, men tidsuppfattningen är annorlunda när man är barn, och dessutom så var det ju knappast så att bussen åkte raka vägen, utan det var många avstickare och stopp för att hämta (eller lämna) barn.
Det fanns alltså gott om tid att sitta och tänka på vägen. Ofta läste jag (jag var en sådan där bokslukare) men ibland satt jag väl bara och fantiserade.
En återkommande tanke handlade om vad som skulle hända om bussen av någon anledning skulle bli stående nånstans så att vi inte kom hem. Det handlade alltså om ett katastrofscenario. Fast helt utan katastrofkänslor. Bara ett logiskt rationellt resonerande kring vad som skulle hända.
Typ ”Jag har ett äpple i väskan, det kan jag klara mig på ett tag, men det gäller att inte äta det för tidigt”. Och ”Idag har jag gympakläder med mig, dem kan jag bädda med så det blir bekvämare”. Sådana saker.
Jag vet inte alls vad det säger om mig. Jag vet inte alls hur jag faktiskt skulle reagera om en sådan situation skulle uppstå.
Men jag konstaterar att det är samma sätt att tänka som återkommer när jag funderar på att hantera en drastiskt förändrad värld.
Eller för den delen när jag ska hantera snöstormar [länken går till taggen snöstorm, eftersom det finns en hel massa av inläggen där som är relevanta här], laga mat på det som råkar finnas i kylskåpet eller plötsligt står och måste ta hand om all mat i en tinande frys.
Det är något i det där som passar mig, på något märkligt sätt. Det finns inte utrymme för en massa velande, det är bara att göra det bästa möjliga av situationen. Eller – vad beror det annars på?