Jag skulle köpa en sport-BH

Jag har behövt köpa en sport-BH ganska länge. Eller, jag har väl aldrig haft någon riktigt, men i flera år har jag känt ett behov men liksom inte kommit mig för. Jag är inte jätteförtjust i att prova kläder, speciellt inte tråkiga kläder, och ju fler lager man måste trassla av sig i provrummet desto bökigare.

Och så är det ju det där med träningskläder och kemikalier. Det har man ju läst och hört en massa om, att träningskläder proppas fulla med en massa otrevliga kemikalier, för att förhindra svett och dålig lukt och gud vet allt. Och sånt vill man ju inte ha. Men det står ju heller inte på kläderna vad de innehåller och inte innehåller. Så då blir det svårt. Och ja, det har definitivt bidragit mycket till att jag inte kommit mig för att ta tag i det här med sport-BH.

Men så blev det nu av. Jag drällde in på H&M och letade. (Jag började i ärlighetens namn på Lindex, men de hade total utförsäljning och där fanns inte mycket alls.) Hittade en sport-BH och provade, och den passade. Men det här att försöka bli klok på om den innehöll några otrevliga kemikalier det var som sagt var svårt. Av papperslapparna fick jag veta att den andas och att den torkar snabbt, men om detta beror på textilråvaran, strukturen, kemikalier eller något annat framgick inte alls.

Så jag gick och frågade. Trots den här irritationen över att egentligen inte riktigt minnas vad det är för kemikalier man brukar proppa i. Silver i någon form – joner? – minns jag. Men det är väl fler saker? Triclosan? Och samtidigt så ska man ju rimligen inte behöva kunna allt sånt för att ställa frågor i affären.

Det blev förstås som jag anade: hon hade ingen aning och tyckte väl egentligen inte alls att det var hennes sak att veta eller svara på. ”Men med tanke på hur kontrollerat allting är inom H&M så kan jag inte tänka mig att det skulle innehålla nåt farligt.”

Åhå? Med tanke på Greenpeace konstaterande i rapporten som kom häromdagen så borde väl alla veta att det inte är någon garanti?! ;-)

Jag påpekade att det jag syftade på var kemikalier som man AVSIKTLIGT stoppat dit, just för att det är träningskläder.

Hon upprepade att hon inte visste.

Då sa jag att okej, jag köper den (jag antar att generellt sett är nog en sport-BH köpt på H&M inte sämre än en köpt någon annanstans – kanske snarast bättre med tanke på det här och det här), men att jag vill utnyttja min rätt att få veta enligt REACH. Det vill säga att inom 45 dagar på veta om produkten innehåller något på kandidatlistan.

Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Hon hade aldrig tidigare hört talas om REACH. Det var uppenbart att hon ifrågasatte att det alls kunde finnas någon sådan lagstiftning, tills jag råkade säga något om att hon tvivlade på mig som kund ;-) (Nej, det var inte ett avsiktligt ordval.)

Hon ville att jag skulle ringa huvudkontoret själv. Jag hävdade att jag har rätt att ställa frågan via affären, samt påpekade att om jag själv ringer så lär de ju sig inget nytt i affären. Men hon tyckte inte de behövde lära sig – det kan ju inte vi hålla på och lära oss vad allting innehåller, typ.

Jag vidhöll. Och till slut skrev hon upp mitt namn, telefonnummer och artikelnumret på en lapp. Vi får väl se om någon hör av sig…