Jag tror jag skrev ett inlägg för många år sedan där jag klagade på att folk inte använder bältet i bussen. (Jag tror jag skrev ett inlägg. Jag hittar det inte, så jag kan ju ha inbillat mig, men jag tror verkligen att jag skrev det…)
För jag kunde inte förstå att man inte satte på sig bälte när det fanns/finns. Jag med mitt säkerhetstänk. Jag med min jag-har-skadat-nacken-på-ett-fartgupp-och-har-konstant-trafikskade-noja.
Numera har jag oftast inte säkerhetsbätet på mig på bussen. Jag är en av de där 90 procenten.
Det märkliga är att jag själv ser det som en bra sak. För det är ett tecken på att jag kunnat slappna av. Att jag inte hela tiden paniskt fokuserar på allt som kan gå dåligt. Att jag kan våga ta saker med en klackspark. Att jag kan tro på att inte Murphy kommer in och orsakar en katastrof bara för att jag inte tar på säkerhetsbältet.
Jag borde förstås använda säkerhetsbältet. Det är förstås inte en bra sak att strunta i saker man borde göra.
Men det är tungt att alltid göra allting rätt alltid. De allra flesta överlever ändå.
Och mentalt kan det ibland vara bra att göra det man vet är fel.
Pingback: Stockholm och rädsla | Sanne skriver