Elvaåringen har länge velat ha en surfplatta, och det var hans huvudsakliga önskning inför jul. Men han var också väl medveten om att vi inte skulle komma att köpa någon åt honom, så när Ica före jul hade ett erbjudande tog han sina sparengar och gick och köpte en. Sedan dess har hn förstås laddat ner ett antal appar med olika spel. Han kollar generellt av med oss om vad som är okej, gott nog så. Mn det ebtyder förstås inte att det är problemfritt. Vår möjlighet att ha koll på hur mycket tid han faktiskt lägger på spelande minskar förstås – till exempel plockar han gärna fram plattan en stund på morgonen när han vaknar.
Och det finns ju hela tiden den där gnagande funderingen kring vad det är för spel han spelar. Den där invanda tankebanan om man bör se till att ens barn spelar spel som inte är för meningslösa men inte heller våldsamma eller på annat sätt fel. De där kraven man känner som förälder, fanns samtidigt inte riktigt orkar med att ta i. Och när han faktiskt kommer och visar och berättar så visar jag nog inte heller det intresse jag borde :-/
Bland annat spelar han något spel där man föder upp olika drakar från ägg, om jag fattat det rätt. Häromdagen kom han och ville visa mig sina gulliga drakar. Han bläddrade runt mellan de olika varianterna på knubbigt tecknade drakbarn med olika gulliga detaljer. Och plötsligt slog det mig vilken fantastiskt bra grej det här är. För alltså, ärligt talat, vilka andra socialt accepterade vägar har mellanstadiegrabbar att få ägna sig åt gulliga fantasifigurer? Men dataspel i en app på en surfplatta, det är liksom okej.
Och jag är övertygad om att det är bra att få bejaka det.