Connery är inte Praed

Säsong tre av Robin of Sherwood, då…

Ja, alltså, Jason Connery är inte Michael Praed. Han är en sämre skådespelare – är inte sin roll fullt ut på samma sätt. Och hans Robin är på det hela taget inte lika självklar. Fast det tar sig efterhand, har jag för mig (jag har bara hunnit titta på fyra avsnitt ännu).

Och så finns det en del andra irritationsmoment. Det här är ju inspelat 1985, och plötsligt har det stoppats in en del synthig musik… och en del märkliga ljuseffekter, som väl ska verka magiska och säkert var coola då, men som nu mest känns plumpa och tidsdaterande – det hade varit mycket bättre utan.

Och samtidigt så… gillar jag det.

En del är att det faktiskt är mer spännande. Det är faktiskt fler gånger jag sitter som på nålar och inte riktigt klarar av att sitta kvar, för att det är osäkert hur det ska sluta.

Det märks också att serien behöver den här ”nytändningen”, med en drastisk förändring. Det går liksom inte att göra hur många avsnitt som helst på ”Robin Hood och hans män far runt i skogen och vinner på slutet”, hur gärna jag än skulle vilja se mer av Praed ;-)

Därför blir det ett lyft, med en ny Robin, som måste ta sig an uppgiften och hantera de problem som uppstår för att han har en annan bakgrund och så vidare.

Efter att ha sett ytterligare några avsnitt:

Mnjae… Alltså, det fortsätter att kännas som att han stolpar in och säger sina repliker. Som att han inte ÄR Robin. Och som att det egentligen är himlans märkligt att de andra följer honom.

Dessutom så blir relationen mellan Marion och Robin II på nåt vis allt det som den mellan Marion och Robin I inte var. Det här är ett evigt velande och väntande och otydlighet – och känns inte ens äkta. Och alltså, visst fattar jag att storyn måste vara så, att det måste följa den uppbyggnaden – men ändå.

Stundtals blir det dessutom tråkigt.

Och så ovanpå det alldeles för mycket Gulnar. Och alldeles för lite Herne. Herregud, jag börjar sakna Herne, det hade jag aldrig trott.