”När vi blir gamla ska vi leva på morötter vi själva odlar i trädgården”, brukar vi ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar. Fast när jag tänker närmre efter tror jag jag ska leva på jordärtskockor och rosenbönor.
I lördags gick jag ut för att plocka upp ett stånd skockor att göra soppa på. Jordärtskockorna står kvar i landet, för det brukar vara för tidigt att skörda dem på hösten när vi tömmer trädgårdslandet i övrigt, de brukar må bättre av att få stå kvar och växa till sig och skördas efter vintersäsongen. Å andra sidan så finns det ingen möjlighet att äta upp alla skockorna på den relativt korta tid de håller efter skörden (relativt de stora mängder det blir…). Skockorna lagras nämligen allra bäst just i jorden där de växer. Och eftersom vi nu inte har någon vinter att tala om (pyttelite snö och kyla vid jul, och sedan dess plusgrader, regn och en del blåst) så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna börja använda av dem nu.
Så jag grävde upp ett stånd. Av denna mängd har jag sedan gjort soppa till hela familjen, gjort ugnsrostade skockor igår, och har kvar till i alla fall en middag till (kanske mer).
Idag har jag lagat chili. Och bönorna som jag la i blöt igårkväll och sedan kokte en kvart ikväll innan jag slängde i dem i chilin, var våra egna rosenbönor från i somras. De blev mycket goda.
Jordärtskockor och rosenbönor, två grödor som växer som ogräs hos oss, och som tillsammans borde ge ganska bra näring – och där vi själva kan stå för utsädet utan några som helst problem. Det känns ganska tryggt, faktiskt.
Jag hoppas bara de trivs även i det framtida klimatet.
Pingback: Ibland undrar jag om du ändå drog vinstlotten | Sanne skriver