När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)
Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.
Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).
Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…
… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.
Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.
(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )
Pingback: Sanne skriver
Pingback: Om åldrande och död och målbilder | Sanne skriver
Pingback: Recension: Suzanne Vega-konsert i Malmö | Sanne skriver