Det här med kändisar

Jag har alltid haft svårt för kändisar.

Och då menar jag inte kändisar som i divor, personer som tror sig vara mer än vi andra, som lägger sig till med märkliga vanor och sätt att agera och så där. Och jag menar inte ”svårt för” som i ogillar.

Det jag menar är att när någon är känd så har jag väldigt svårt att förhålla mig till henom som en vanlig människa.

Det handlar nog i grunden om någon sorts jantelagsgrej. Jag ska inte komma här och tro att jag är något eller någon. Hen som är kändis har säkert fullt upp med sitt eget liv och sina vänner och vill säkert helst slippa alla som hen inte känner sedan innan. Jag ska inte tränga mig på. Jag ska inte vara en jobbig människa som vill vara vän med hen för att hen gör coola eller bra saker.

Jag är så rädd för att det ska uppfattas som att jag vill bli vän eller lära känna på fel premisser att jag långt hellre håller distans. Alla gånger. Även om det är någon jag verkligen skulle vilja lära känna. För jag vill inte på några sätt uppfattas som groupie eller efterhängsen eller jobbig.

Så jag behåller min distans. Och missar nog i en del fall möjligheten till bra bekantskaper :-(

Samtidigt har jag själv aldrig haft ”idoler” på klassiskt sätt. Jag tycker hela idén med att tapetsera med bilder på någon och sätta personen på piedestal är smått pinsam. Hela grejen med fanclubs är mig smått obegriplig. Jag är inte intresserad av autografer eller av att stå och se upp till någon människa på det viset, i en allmän beundrarskara.

Är det en människa jag finner intressant så är det ju att lära känna henom som är det relevanta. Och ja, ibland skulle jag vilja skriva ett brev, lära känna någon, utbyta tankar.

Men det är ju det: jag inser att det måste finnas så många fler som vill det. Och ärligt talat, varför skulle en känd artist etc då vilja ha kontakt med just mig? Det måste ju vara för jävla jobbigt med alla människor som tycker sig vilja lära känna en – det kan ju inte finnas tid eller möjlighet, och förmodligen inte ens vilja, att lära känna alla oss.

Så, som sagt var, jag håller min distans. Låter det vara – låter dem vara. Nöjer mig med att njuta av musik och film och vad det nu är.

Men jag tror att jag också ibland missar möjligheten att lära känna människor som skulle kunna berika mitt liv.