Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)
Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).
Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)
I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.
I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).
I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).
Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).
Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.
Det är ganska olika karaktär på deras prat.
Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).
De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.
Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.
Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.
I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.
We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.
(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)
Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.
Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).
I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.
I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:
- Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
- Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
- När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
- Herne har utsett honom
Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.
De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.
Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.
Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?
Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.
Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)
Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:
Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.
Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)
Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.
Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D
Pingback: Sanne skriver » Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av