Motsättningen mellan saga och verklighet

Vissa sidor av mig själv har jag lite svårt för…

Jag är ju en rationell varelse. Jag tror inte på några gudar utan är ateist. Jag tycker inte heller att några människor ska ha någon sorts gudastatus eller ärva sin makt eller sitt ämbete, jag tycker det är fel att ha en ärftlig monarki och tycker det är fjantigt med prinsessor med gulliga klänningar och med svassande för rika och uppsatta människor; jag tycker att makten ska tillsättas genom allmänna val; jag tycker det är fånigt med överdriven artighet, och så vidare. Jag tycker det är idiotiskt att slåss och kriga och tycker saker ska lösas på andra sätt.

Rationellt. Rimligt. Rättvist. Jämlikt. Etc.

Och mot detta står en helt annan sida. Så irrationell att jag skäms. För på film och i böcker älskar jag en del av det jag skyr i verkligheten. I sagor och böcker och filmer har jag inget emot ärbara kungar, hjältemodiga riddare och liknande. Jag har inga problem med att historien bygger på magi eller ingripanden av gudar – eller att man ärar dessa figurer. (Bara det görs på rätt sätt. Gränsen är förstås stundtals hårfin.)

Denna Sanne har inga problem med att det knäböjs för kungar, tvärtom – denna Sanne älskar istället scener som när Aragorn i sista Ringen-filmen säger ”My friends, you bow to no one” till hobbitarna och sedan knäböjer tillsammans med hela sitt folk. – Patetiskt, tycker rationella Sanne. Och skäms. Vill inte erkänna.

Men älskar likväl Robin Hood, Ivanhoe, Röda Nejlikan och en massa andra. Med ärtfliga positioner, frasande kläder, ceremonier, religion, högaktande, magi och gud vet allt jag inte hittar ord för.