Dåligt på att slappna av på det önskade sättet

Jag är dålig på att koppla av och ta det lugnt. Det anser både jag och andra.

Å andra sidan så finns det saker jag gillar att göra som innebär att jag tar det lugnt. Sånt som att sitta och blogga och sunka vid datorn till exempel. Och det är ju sånt där som vi får veta igen och igen att det är så förbannat dåligt att göra. Sånt där man ska ha dåligt samvete över att man gör. Det gäller liksom på något vis generellt, att de saker man kan tänkas vilja göra som innebär att man slappnar av och tar det lugnt är sådant som på ett eller annat sätt är fel eller fult.

Dessutom så är det liksom i sig självt fel och fult att göra saker av det slaget så länge barnen är hemma och vakna. Åtminstone om man inte genast tittar upp på dem så fort de kommer, lyssnar på dem när de börjar prata, rycker ut för att engagera sig i att titta på vad de byggt eller vill ha hjälp med, och så vidare. Det vill säga man ska vara beredd att avbryta vad som helst när som helst för att vara en engagerad och närvarande förälder.

På något vis verkar det här med att ”slappna av” gå ut på att man ska sitta och göra ingenting när man hellre vill göra något annat, och detta ska man göra för någon annans skull. Möjligen kan man få titta på något ointressant på TV – men absolut inte något man tycker är intressant så att man inte vill bli avbruten.

Vid närmre eftertanke är det inte så konstigt att jag har svårt för det där med att slappna av. På de premisserna är jag inte ens säker på att jag vill ägna mig åt att slappna av.

Däremot vill jag hemskt gärna ägna mig åt saker jag gillar att göra. Utan att ha dåligt samvete. Utan att bli avbruten. Utan att behöva ta hänsyn till andras behov och önskemål. Det är avkoppling.