31/5

Vi har städat i sorummet idag. På hans sida sängen. Märkligt sånt där: det har behövts precis hur länge som helst – sortera högar, slänga saker, kunna dammsuga där ordentligt, kunna ha möjligheten att komma in i den bortre smatten av rummet och använda den… och generellt sett är han ju inte sämre än jag på att städa, möjligen bättre (eller, vi har olika styrkor på området), men just när det kommer till sovrummet och hans sida sängen så är det en smärre katastrof ;-) Och det känns lite fånigt att det krävs en sådan här sak för att slutligen komma till skott. Men ska man igång med behandlingar som muckar med immunförsvar kan det ju vara bra att ha det hyfsat städat i sovrummet. Eller så är det att bristen på ork gör att även sådana här saker kan bli gjorda. Eller, jag vet inte. Vi har i alla fall hjälpts åt, och även om det inte är klart så är det bättre än det varit på flera år.

Jag har kämpat på med buxbomshäcksklippande. Klipp klipp klipp. Massor med tid till att tänka. Men trädgårdsarbete funkar ändå förhållandevis bra. Sannolikt andas jag mer rätt då än när jag sitter och försöker jobba, får mer avslappning i kroppen på nåt vis. Här och var ser buxbomen skruttig ut, och jag oroar mig smått för om det trots allt finns buxbomssjuka, men jag tänker att det är på något vis inte mycket att hänga upp sig på, den dagen den sorgen och vi får göra det bästa av situationen så länge vi har buxbomen. Och så tänker jag att någon sorts motsvarande gäller för den där stora hemska sjukdomen. Vi får göra det bästa av livet så länge det varar. Och så tänker jag på buxbomsklippandet och den frustration jag kände då för tolv år sedan, när jag var rädd att jag hade fått ett andra missfall men det istället visade sig att jag väntade tvillingar och jag blev tillsagd att undvika all fysisk ansträngning som gick att undvika, inklusive häckklippning, åtminstone tills jag var förbi vecka 12, och detta mitt under trädgårdsintensiva maj, när jag inget hellre ville än att vara ute i trädgården och greja – det enda jag ville hellre var att graviditeten skulle gå vägen, så jag lydde förstås läkaren. Och jag blödde inte mer, men det ena fostret dog ändå och det blev bara ett barn.

——-

Nej, jag grunnar inte jättemycket på orsaken till cancern, och jag känner inte en massa skuld. Men självklart funderar jag. Det far massor med tankar genom huvudet, tankar av alla de slag. För cancer orsakas ju i någon mån alltid av något. Eller, alla kroppar utsätts ständigt för saker som kan orsaka cancer, och de allra flesta tillfällena lyckas kroppen trots allt hantera, men så blir det en gång för mycket eller en gång vid fel tillfälle eller helt enkelt en gång som kroppen inte hanterade. Och då finns det ju på något vis en orsak. Och mitt huvud far runt bland alla möjliga och omöjliga orsaker. Asbest och eternit. Nattliga lödanden av trasiga kontakter i elektronik. Stekt kött. Många kannor lapsang genom åren. Okända ämnen vid renovering av hus eller i trädgårdens jord. Jag kan hitta tusen och en orsaker och möjligheter. Fast sanningen är ju den att även om han har en mer avslappnad inställning till sakers farlighet än jag och därmed är mer risktagande än jag (herregud, det är inte svårt!), så är det knappast så att han levt och lever ett påtagligt mer ohälsosamt liv än de flesta, om man säger så. Och de allra flesta drabbas ändå inte av cancer i 40-årsåldern.

Nä, det är nog rimligen ändå mer fråga om att jag fått fatt i en ovanlig modell. Det vet jag ju. En med alldeles fantastiska egenskaper. De var väl tvungna att dra ner på något annat istället. Så var det hållbarheten som gick lite bet ;-)

—–

I övermorgon ska vi träffa onkologen. Och jag är rädd. Rädd för att hen ska säga ”Tyvärr, det här ser så illa ut att det inte ens är lönt att sätta in behandling”. Eller ”Tja, vi sätter väl in behandling, men egentligen ska vi nog inte räkna med att det finns någon chans”.

Oavsett att delar av mig förbereder sig på det värsta mer eller mindre hela tiden sedan snart två veckor, så är det samtidigt helt jävla overkligt och obegripligt.

2 responses to “31/5

  1. Pingback: Sanne skriver

  2. Pingback: Alm och buxbom och älskling | Sanne skriver

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *