”Ta hand om dig”, säger folk. ”Ta hand om dig riktigt ordentligt, var rädd om dig.” Och så vidare. Ja, men hur gör man det? Jag har fullt upp med att försöka hålla ihop alla andra. Sexåringen är sur och tvär och ledsen, och jag ägnar hela morgonen åt att försöka lirka med honom, prata snällt, klappa om, krama, hjälpa, försöka få mat i – och kommer iväg för sent och har själv knappt hunnit få någon frukost i mig. Att kämpa med att få alla att göra det de ska och inte tappa modet, och få gjort det som måste göras… det lämnar inte mycket utrymme till att ta hand om mig själv. Hur? När?
Jag biter ihop och kämpar på. Det finns just nu inte mycket annat val.
——
Myrorna. Var kommer myrorna ifrån? Det är märkligt, för vi har aldrig haft myror inomhus här förut. Men de dök upp på torsdagen den 21 maj. Först på diskbänken, sedan på matbordet, sedan i vardagsrummet. De verkar inte bry sig om doftdosorna från anticimex som vi fick i förra veckan heller. Myrorna är här.
En skata går i en ring av sten
En varg har sargat hans ben
Skatan bor på en frusen gren
Just så kommer kajorna in
Ja, så kommer kajorna in
Nä, jag tror inte på omen och tecken och sånt. Men det är trots allt väldigt markant att det sammanfaller med en cancerdiagnos. Förstärker känslan av att världen rasar samman på nåt vis.
Och så kombinerar vi med att Anticimexmannen som var här i onsdags tittade på den dåliga verandan och golvet under soffan – för att jag bad honom kolla just på detta – och sedan skrev in ett undantag från självriskreduktionen om det skulle dyka upp hussvamp. Och han påpekade att han tyckte det här var något man borde titta på ganska snart. Och ja, det tänker jag också. Fast just nu känns ju inte som rätt tillfälle att bryta upp vardagsrumsgolvet och riva och bygga upp en hel veranda. Men det ger mig ångest. Jag vill inte ha ett galopperande hussvampsangrepp och en död man i samma veva, liksom. Ja, jag vet, det är ångesten som talar, åtminstone till viss del. Jag är en ångestmänniska. Och det är svårare att hålla ångesten stången för tillfället än det brukar. Det är väl ändå inte så konstigt?
—–
Ibland önskar jag att vi hade suttit kvar längre ute på balkongen på kollektivet på Bergsgatan. Om vi hade suttit kvar där i all evighet, hade det här hänt då? Fast jag vet ju att det inte är en relevant tanke. Jag hade inte varit lycklig med att sitta på en balkong i all evighet – jag vill göra saker också, ju.
Ångrar jag något annars? Kanske just det året. Kanske borde jag ha hoppat av musikalutbildningen tidigare, för jag mådde inte bra, och det var förstås idiotiskt att kämpa på på en utbildning jag inte mådde bra av och samtidigt ha ett distansförhållande, istället för att kunna njuta fullt ut av att vara nyförälskad. – Men det var ju inte lätt att veta då. Musikalutbildning var ju något jag drömt om typ hela livet. Om jag hade gett upp för tidigt hade jag väl liksom aldrig förlåtit mig själv för det istället.
Men morgnar som idag undrar jag om jag verkligen är skapt att klara av att vara förälder…