När man målar hus och byggnader utvändigt så blir det visserligen snyggt med färg och yta och så – men det är inte det främsta skälet att göra det. Målningen görs i första hand för att skydda trä, metall, puts och annat mot ”väder och vind” (vind är väl också väder?). Snyggheten är en bonus man får på köpet.
Det där innebär på sätt och vis en konflikt. För ska man måla så att det blir snyggt innebär det ibland att man riskerar att tulla på skyddsaspekten. Stora släta ytor är förstås ganska enkelt att måla. Men när det kommer till exempelvis fönster är det ibland väldigt svårt att komma åt på alla ställen vid gångjärn och fönsterbleck eller att lyckas måla hela kittkanten och en-två millimeter av själva glasrutan men inte mer (ja, så ska det vara). Även om man krånglar med flera olika storlekar på penslar.
Och då är det så lätt hänt att ta det säkra före det osäkra och hellre måla för lite än att kladda så att det blir fult. Alltså satsa på att det ska bli snyggt (inte täcka för mycket utan hellre för lite) istället för att det ska bli skyddat (och då gör det förstås inget om det gröna går in lite på det vita eller om färgen går för långt ut på glasrutan).
Igår gav jag studiofönstren en ny omgång grön färg på utsidan. Det är sånt där jag inte haft en tanke på att det kunde behövas – det känns ju som nyss de sattes in – men nu när jag rostskyddsmålat gångjärnen på dem har jag tittat närmre och insett att de verkligen verkligen behövde ny grön färg. Och när jag målade dem stod jag och tänkte på ovanstående. Den här gången målade jag helt klart mycket mer på ”skydd” än på ”snygghet”. Inte en kotte mer än jag kommer att gå och specialstudera målningen av dem, men om regn och rusk får tränga in för mycket och fönstren murknar i förtid kommer jag att skita väldigt mycket i att det i alla fall var snyggt.
Och jodå, det blir snyggt ändå – i alla fall jämfört med innan. Herregud vilken skillnad!