Hemskheter som bleknar och tidens ände

Det är så märkligt…

Då, i mitten av maj, så var det som att jag hamnat i en mardröm. Eller inte riktigt en mardröm, men snarast vaknat i ett värstascenario som blivit verklighet. Snarast gick jag omkring och önskade att det vore en mardröm, som jag kunde vakna ur. Och jag kämpade med att orka med att ta in och acceptera att det inte var en dröm, att det inte gick att vakna upp ur det, för det var verkligheten och den gick inte att fly från, hur hemsk den än var.

Så jag kämpade med att vänja mig vid tanken – och gjorde väl också det.

Men inte heller i det här fallet blev det som jag hade väntat mig.

Då, från början, visste jag inte ens om jag skulle våga tro på att han skulle leva fram till min födelsedag. Nu har vi hunnit fira både min födelsedag och minstingens sjuårsdag.

Då föreställde jag mig en tid med mycket sjukhusvistelser och mycket besvärliga behandlingar. Nu kan jag konstatera att han bara varit inlagd den där första tiden i maj, och behandlingarna består i sjukhusbesök på några timmar åt gången, två gånger varannan vecka, och i två dygn mellan dessa tillfällen har han en droppflaska i en magväska.

Han mår mycket bättre nu än i maj. Alla tankar på den förestående katastrofen är långt mycket mer fjärran nu än för en månad sedan. Det är… inte direkt som att mardrömmen aldrig funnits, men stundtals är det ändå nästan som att jag glömmer bort den – eller i alla fall glömmer bort hur hemsk den är och vad den faktiskt innebär.

Ibland känns det som att vi liksom ändå lever i den yttersta tiden (och då syftar jag inte på klimatförändringarna). Sunkuthuset, som i en avlägsen fjärran framtid – när det mesta annat var klart, kanske när vi blev pensionärer, men sannolikt aldrig – skulle få ett genomskinligt tak och bli växthus eller orangerie, har vid det här laget fått sitt genomskinliga tak och kompletterande puts på innerväggarna, och jag målar och fixar och donar med fönster och annat där och det står tomatplantor i krukor därinne och växer. Det är helt osannolikt att det händer, att vi kommit till den punkten.