Tilliten var svår att vinna, och nu vill jag hålla kvar vid den

Han är fortfarande det bästa som har hänt mig.

Men det tog sån tid. För mig. Tid för mig att våga tro på det. Tro på att han älskade mig. Tro på att det var på riktigt. Våga lita på att han fanns där, och inte bara för en kort stund. Att något som var bra kunde vara länge. Att han verkligen inte, aldrig, ville mig något illa. Jag var inte van vid det. Inte van vid besvarad kärlek. Inte van vid kunna lita på och öppna upp och att det inte slog tillbaka på något dumt sätt. Och inte van vid att mina känslor var något okej – mer van vid att mina känslor var något som det skulle drivas med.

Tillit är svårt.

Tilliten tog tid.

Men tilliten kom. Jag lärde mig att lita på att han finns här, hos mig. No matter what. Inom all överskådlig framtid. Även om jag gör misstag, även om jag inte alltid är bäst, även om jag ibland inte orkar, inte alltid fungerar, så finns han där. Och han älskar mig.

… tills döden skiljer oss åt…

Måste jag nu alltså lära om? För det kommer en dag när han inte längre finns, även om vi inte alls vet när den kommer. Nej, jag vägrar lära om redan.

Jag använde den första månaden, från mitten av maj till juni, till att bearbeta och acceptera. Jag vet vad som väntar därborta – om än i ytterst vaga termer. Jag har accepterat det, i alla fall på vissa nivåer. Jag har bearbetat, i alla fall lite. (Och ja, självklart inser jag att det är en helt annan sak när det är ”på riktigt”, när den dagen kommer.)

Men han lever, och han mår ganska bra, och vi har inga som helst tidsprognoser att förhålla oss till. Så jag har i någon mån huvudsakligen släppt det igen.

Jag lever inte i acceptansen av att han ska dö. Det ger inget som helst mervärde till tillvaron att hänga upp sig på det och låta det styra tillvaron och livet.

Istället tillåter jag mig att stanna kvar i tilliten. I känslan av att han finns här och att jag kan lita på det.

För ”efter” kommer alldeles oavsett. Ingenting blir bättre av att jag lever i övergången till ”efter” hela vägen dit.

Jag antar att det är det en del menar med att leva i nuet. Fast jag skulle inte kalla det så. För mig handlar det mer om att försöka hänga kvar i en tillvaro där det finns en morgondag, där det går att planera. Än så länge är det så.

Det kan tyckas som att jag ljuger för mig själv, målar upp snygga väggar runt mig. Någon liten del av mig tycker att det är fult och fel. Fast jag mår bättre i det. Och livet går faktiskt inte ut på att kräva maximal saklighet och moral av sig själv i alla upptänkliga situationer. Ibland behöver man vara lite snäll mot sig själv också. Ibland behöver man tillåta sig själv lite skygglappar.

Och sen då – hur blir det sen? Hur kommer tilliten att påverkas av att den jag lärt mig lita på alltid skulle finnas där inte längre gör det?

Det vet jag inte. Det är inte alls självklart. Det kan gå åt helt olika håll.

Jag hoppas jag kan behålla den trygghet och tillit jag vunnit. Det är ju ingen som svikit den egentligen.

Och jag tror att det är större chans att behålla den om jag dröjer kvar i den känslan så länge jag kan.