Det är märkligt avslagna dagar det här. Som att det mest rinner av mig och jag inte riktigt bryr mig.
Älsklingen har varit på sjukhuset sedan natten till måndag. Vi har fortfarande inte varit och hälsat på honom. Jag tänker att vi nog borde. Fast jag har egentligen inte lust. Eller ork. Jag skyller på att jag är förkyld och inte ska smitta de andra patienterna, och de låter ju klokt och så, fast egentligen är det inte därför. Jag bara känner ingen längtan efter att åka dit.
Det sägs att man kan bli deprimerad av förkylning. Och alltså, jag vet ju inte hur mycket av orkeslösheten som beror på förkylningen. Men det är som att väldigt mycket liksom rinner av. Som att jag inte orkar ta in något.
Är jag orolig för älsklingen? Nej. Jag tror inte det. Det är biverkningar. Och visst dyker tankarna upp på att det skulle kunna vara ett dåligt tecken på ena eller andra sättet. Fast det är som att det inte heller bekommer mig. Som att det mest rinner av.
Som att jag inte orkar mer oro?
Jag har inga av de här effekterna av att jag börjar vilja reda upp allt praktiskt omkring mig och få ordning. Mer av att jag inte bryr mig. Och som sagt var, det kan vara förkylningen som stjäl orken. Det kan det. Jag vet inte.
Men jag känner mig ensam. Han är så märkligt påtagligt frånvarande. I en sjukhussäng i en bubbla av kraftlöshet. Som om jag redan vore ensam, på riktigt.
Och jag tror att det är tomheten och ensamheten som stjäl min kraft. Ensamhet och insikt. Och att jag inte klarar av att fladdra mellan hopp och förtvivlan.
Utan honom blir jag förtvivlat ensam. Vad är jag utan honom från nu och till evigheten?
Och minstingen har det jobbigt i skolan med andra barn som inte är snälla. Det behöver pratas med lärare och andra föräldrar för att mitt barn ska vilja finnas i världen. Och jag vet inte var jag ska hämta kraft till att orka vara den starka och krävande föräldern just nu.
Det onda i min mage, det onda som kom då i maj när allt började, tar i igen i oron och maktlösheten.
Jag behöver älsklingen att dela tillvaron med. Och till att klappa min mage för att lugna mig.