Jag tror jag ”upptäckte” Lasse Winnerbäck lite smått 1998. Fast det var först 1999 som hans texter och musik slog ner som en blixt i mitt tanke- och känsloliv. Underbara melodier och texter med så oändligt mycket igenkänning. Känslan förstärktes säkerligen av att på ett bräde få flera skivor av honom – de bästa – på en gång. (Eller skivor och skivor; inledningsvis fick jag dem på kasettband, för ekonomin då tillät inga skivinköp.)
Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Det var länge sedan jag ens brydde mig om att kolla upp nya skivor med Lasse, eftersom det liksom inte varit låtar med alls den effekten på länge nu.
Och nu, när jag sitter och glor på ”Hela Sverige skramlar”, så konstaterar jag återigen: De låtar han skriver nu säger mig verkligen ingenting. Texterna har ingen bäring i mitt liv. Melodierna har ingenting som överhuvudtaget får mig att lyssna.
Och alla hans låtar nuförtiden låter liksom likadant.
Ur mitt perspektiv är det synnerligen tråkigt, förstås. Men det handlar väl om att acceptera att det numera inte är relevant för mig om Lassepojken är med i ett sammanhang eller inte.
Jag kan ju fortfarande lyssna på de gamla låtarna. Och uppenbarligen finns det en publik för det han gör nu också.