Och så dyker det upp… i form av en postad länk i mitt flöde, en länk till ett blogginlägg om att socker minsann är en de stora orsakerna till cancer, och att väldigt lite cancer beror på ärftliga faktorer och att det allra mesta av cancer minsann beror på livsstilsfaktorer och därmed är ens eget fel, och så vidare. (Och nej, just nu tänker jag inte alls länka dit, för jag vill inte skicka trackbacks och få hit kommentarer…)
Det jag behöver just nu är inte skuldbeläggande. Det jag behöver är inte att känna att jag (utöver allting annat i nuläget) borde lägga krut på att utesluta socker i vår mat eller eliminera allt annat som kan vara skadligt. Det jag behöver just nu är inte att känna att det är mitt fel om min älskling dör (tidigare än annars).
Vi äter generellt sett hyfsat okej, ganska nyttig mat. Bättre än snittet tror jag definitivt. Ganska mycket grönsaker, inte jättemycket kött, hög andel ekologisk mat. Vi röker inte, och de få gånger älsklingen druckit alkohol de senaste åren håller sig nog nästan till ena handens fingrar per år. Men vi är inte renlevnadsmänniskor. Visst äts det onyttigheter ibland i det här hushållet också, både före och efter cancerdiagnosen. Och ja, motionen har varit lite av en bristvara på senare år. Och vad gäller kemikalier så är det tyvärr så att även om man försöker undvika dem så går det inte i dagens samhälle – man kan bara göra sitt bästa är för att hålla nere dosen, men när inte ens isbjörnarna klarar sig undan så lär nog inte vi göra det heller.
Dessutom så finns det skäl att tro att det nog kan finnas en genetisk faktor med här också.
Men alltså, det jag behöver är att känna någon sorts ”good enough”. Att vi, givet livet och omständigheterna, har gjort tillräckligt bra när vi försökt få ihop tillvaron och prioritera ihop olika aspekter.
Inte att det är mitt eller vårt fel att älsklingen har cancer. Tro mig, jag är fullt tillräckligt bra på att vända och vrida på vad vi kan ha gjort fel för att det ska behövas att någon mer påpekar det :-/