Det är alltid på nätterna

Jag är trött idag. Har väl sovit max fyra timmar, troligen mindre.

Älsklingen har fortsatt må halvdant. Lite bättre ibland, sämre ibland. Helt klart sämre igår. Till kvällsmat åt han nästan inget. Sent på kvällen fick han i sig en mugg nyponsoppa. Sedan kom den upp igen. Och han ringde sjukvårdupplysningen och lyckades slutligen få prata med någon strax innan ett inatt. Denna någon tyckte han borde åka till akuten, för säkerhets skull.

Jaha. En natt till när det är dags att åka till akuten. Dessutom en natt när ett antal personer under kvällen påpekat hur väldigt halt det är. Jag kände verkligen inte för att ut och köra – varken med ungarna med i bilen eller med ungarna kvar hemma.

Fast älsklingen konstaterade att han nog i alla fall var kapabel att köra bilen. Så jag stannade hemma hos barnen. Fast jag gick inte och la mig förrän jag fått bekräftat att han kommit fram till sjukhuset. Eller strikt talat inte förrän ytterligare en bra stund senare. Och jag tror att jag fortfarande inte hade somnat vid fyratiden. Och det jag sovit har varit ytterst orolig sömn, där jag vaknat till av konstiga drömmar.

Klockan åtta i morse vaknade jag och kunde inte somna om.

Halv nio ringde älsklingen och meddelade att han fick komma hem. De har inte hittat något i proverna, och med diverse morfinsorter i kroppen kunde han lika gärna vara hemma som att ligga inlagd och vänta på morgondagens röntgen.

Men med morfin i kroppen får ha inte köra bil. Så det blev sjuktransport hem. Och sedan har vänner skjutsat mig in för att jag ska kunna få hem bilen.

Idag är sista lediga dagen innan jag börjar jobba. Idag är dagen när vi behöver bli fit for fight och redo för en ny termin, för alla i familjen.

Oj vad jag är trött…

Men dagar – och nätter – som den här är jag tacksam över att vi bara har ett par mil till sjukhuset. Och vägen dit är vacker året om.