Dag 5: från väsen i ingenstans till tystnad i London

Vi sov gott på vandrarhemmet i South Downs. Men det är fascinerande hur mycket trafik det kan vara mitt i natten mitt ute i ingenstans :-) Eller ja, A26:an gick ju förbi precis utanför, med ihärdig trafik nästan precis hela tiden, och ljudet kom in ordenligt vi takfönstret (som var det enda fönstret i vårt rum). Å andra sidan kan jag inte påstå att jag egentligen stördes av ljuden när jag väl lagt mig för att somna.

Efter frukost körde vi för att hälsa på en vän till älsklingen. På vägen dit fascinerades jag åter över lokal byggnadstradition: andra modeller på hus, mer färg, andra kyrktorn. Och nu även fler hus i trä – med liggande panel i en stil som jag nog förknippar mer med USA (vilket ju kan bero på fler filmer därifrån :-)).

Därefter begav vi oss mot Rochester Castle. Vi har ju en sjuåring som gillar riddare och borgar och sånt, och han hade sett Rochester Castle i en biblioteksbok och frågat om vi kunde åka dit – och det kunde vi.

Rochester Castle är skitgammalt (byggt på 1000-talet) och väldigt mycket ruin. Och väldigt fyrkantigt. Samt skitcoolt. Många våningar, många trappor – och inte överdrivet mycket information (som på en del ställen där man får känslan av att de ska trycka i en all historia från en epok på ett bräde). Vi lyckades parkera precis nedanför slottet, på en max en timmes-parkering, och det var precis lagom länge.

Och sedan mot London… För bilen vi hyrt skulle återlämnas i närheten av Victoria station. I centrala London. Och älsklingen hade skrivit ut vägbeskrivning från nätet. Och den följde vi. Och det funkade. Vi hittade. Vi krockade inte. Vi körde inte vilse. Vi fick inte panik eller blev ovänner. På det hela taget gick det nog över förväntan: inga egentliga missöden. Och på det hela taget upplevde jag att Londontrafiken var vänligare och mindre hetsig än jag förväntat mig. – Och jo, självklart var det ändå en pärs – även för mig, som bara var kartläsare. Men vi kom fram till Victoria, lämnade tillbaka till bilen, traskade iväg till själva Victora station, lyckades efter lite trassel köpa lämpliga biljetter, och så ta tunnelbanan till hotellet, traska dit, checka in, vila lite, komma ut och äta lite mat, ta oss hem till hotellet igen…

Nu sover de andra, och det ska snart jag göra också.

Och utanför hotellet går jävelstora West Cromwell Road, med flera filer åt vart håll, och jag hör den inte ens. Det är så tyst här.