Lärkor, jobb, antibiotika och vänner

Lärkor. Jag hör lärkor över åkrarna. Lärkorna är här! Det är vår! Det är visserligen inte det ändlösa och hela luftrummet uppfyllande lärkdrillandet – kanske är det bara en stackars liten lärka. Men ändå.

Igår morse tänkte jag ungefär att jag går till jobbet, är med på mina möten på förmiddagen, och sedan går jag hem och fortsätter vara sjuk. Och jag var nästan säker på att det nu började bli dags att rasa samman, bli sjukskriven på riktigt, duka under under stress och oro och mental påfrestning och orkeslöshet – efter ett antal dagar med bottenlös gråt och hopplöshet.

Men på något vis vände det. Ett inställt möte gjorde att jag satt och snackade en lång stund med en kollega. Det andra mötet blev av och gav faktiskt lite inspiration. Plötsligt var det lite kul att jobba igen. Och även om jag åkte hem vid lunch, så satte jag mig sedan och jobbade en stund hemma på eftermiddagen också.

Och ja, jag vet att jag kanske klamrar fast vid jobbet lite väl krampaktigt stundtals i den här allmänt ganska jävliga situationen. Det finns väl två huvudspår i varför.

Den ena handlar om pengar: Det är redan en i den här familjen som går på sjukpenning. Och på sikt ska jag räkna med att det bara finns min inkomst att leva på. Och med hus och barn tänker jag att jag nog faktiskt behöver hålla i pengarna.

Det andra spåret handlar om att jobbet är viktigt för mig. Och då menar jag inte bara att jag tycker att miljö (som jag jobbar med) är viktigt. Utan att jobbet är viktigt för mitt mående och min person i det nuvarande läget. Härhemma handlar tillvaron stundtals bara om sjukdom och om hålla hushållet rullande. Och i längden är det rätt nedbrytande. Jag behöver ha något som håller MIG levande. På jobbet finns det fortfarande en framtid, en strävan, en vilja, ett mål – och allt är inte helt hopplöst. (Trots att Sverige bara når ett eller möjligen två av sexton miljökvalitetsmål, så är det liksom bättre odds än här hemma :P ) Går jag hem och sjukskriver mig så tappar jag den ”hållhaken”. Och det kanske funkar när det är vår ordentligt och trädgården kan hålla liv i mig. Men nu känns det tveksamt.

I alla fall, jag hämtade på något vis upp mig själv en aning igår.

Och på eftermiddagen ringde älsklingens kontaktsköterska och hade fått provsvaren från veckans prover som han hade tagit på morgonen. Tydligen visade proverna på infektion. Så nu har han fått antibiotika utskrivet hastigt och lustigt. Saker som är elaka för magen, svårkombinerade med en massa av de andra mediciner han växlar runt mellan, inte ska ätas ihopa med kalciumrika grejer, och så vidare. Men å andra sidan kanske det kan vara så att en del av det eländiga måendet på sistone faktiskt beror på något specifikt som går att jaga bort med en antibiotikakur. Och då tänds liksom någon sorts hopp hos älsklingen.

För övrigt är han lite piggare ändå. Lite lite mer människa. Kanske för att han druckit mer av dietistens näringsdrycker? Eller av någon annan anledning? Men det finns lite människa därinne igen. Och det gör så ofantligt mycket skillnad.

Och på kvällen kom en vän, med nödproviant av diverse slag, och satt och drack te och pratade, och jag kände mig som en riktig och vanlig människa. Och bara det kan liksom vara så oerhört välgörande.