Man bygger nån sorts liv, nån sorts vardag, även i sjukdomstillvaron. En vardag, med rutiner och glädjeämnen och trygghet. En vardag som till och med känns som att den har en framtid och en hoppfullhet. Även när det är små bucklor i vägen då och då.
Och sedan öppnas en spricka i tillvaron. Perspektiven blir plötsligt så skrämmande korta.
Och bortanför ser jag ensamheten torna upp sig. Ensamheten och kraven på att orka vidare själv.
Just idag orkar jag inte ens riktigt vara tacksam.
Pingback: Den mer krassa faktabaserade hemska verkligheten | Sanne skriver
Pingback: Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den | Sanne skriver
Pingback: Minnen | Sanne skriver