Det är en bisarr känsla att fira framgångar på jobbet, skåla med kollegor i änglamarkscider, när älsklingen samtidigt är långsamt döende. Det här att lägga glädje och firande av vad som på sitt sätt är petitesser över den mycket större nederlagskänslan.
Fast det går ju inte att köpslå. Jag kan inte säga nej till framgång och firande och därmed köpa mer liv åt älsklingen.
Och kollegorna – i alla fall många av dem – vet ju hur läget är. De vet också vad som finns under ytan för min del.
Kanske är det bara mer skäl att fira, egentligen.
One response to “Bisarra dagar”