Hur fördelar man 100 dagar när man inte vet när döden kommer?

Det är så märkliga saker man måste ta ställning till i det här vara-gift-med-en-cancer-patient-livet.

Som det här med närståendepenning.

Närståendepenning är pengar som du får för att vårda en närstående person som är så sjuk att sjukdomen är ett påtagligt hot mot hens liv.

Ja, som obotlig cancer då till exempel.

Och det är jättefint och bra att det finns.

Men det är knepigt att förhålla sig till tidsbegränsningen:

Om du är den enda som vårdar kan du få 100 dagar med närståendepenning. Är ni fler närstående som vårdar så delar ni på de 100 dagarna.

100 dagar. Som visserligen verkar gå att dela upp på till exempel 200 halvdagar. Men 100 dagar som inte på något vis verkar gå att förlänga. Det är 100 dagar. Punkt.

Det innebär liksom att jag måste göra någon sorts bedömning av när han är tillräckligt sjuk för att det inte ska vara risk att jag göra av med dem innan han dör och sedan hamna i ett läge när de behövs ännu mer än nu och jag inte längre kan plocka ut närståendepenning.

Min bedömning är att vi är där nu. Men om den senaste behandlingen mirakulöst skulle göra honom bättre, eller i alla fall hålla honom kvar i det läget han är nu, i något eller några år till, då kommer det kanske tillfällen senare när de där dagarna behövs ännu mer.

Jadå, jag är tacksam att möjligheten finns. Jag känner mig privilegierad som lever i ett land där det finns sådana här möjligheter.

Men jag har svårt för den sortens tidsbegränsningar och de effekter de får.