Den dagen allt är över och jag står själv kvar här med barnen och allt det praktiska är undanröjt och fixat… då önskar jag följande:
– Vänner som försöker fylla sin del av tomrummet. Alltså, självklart kan ingen fylla tomrummet efter min älskling – ingen kan ersätta honom. Men vännerna representerar eller motsvarar liksom olika delar av honom. Musik, humor, datakunskap, och så vidare. Kunskap och praktiska färdigheter. Och även om ingen kan ersätta honom, så kan i bästa fall var och en av en massa fantastiska människor hjälpa till att minska tomrummet på varsitt område. Hjälpa mig med saker som jag annars inte längre får hjälp med. Lösa konkreta problem. Svara på frågor om sånt jag inte kan. Agera älsklingens förlängda arm från bortanför döden.
– Vänner som kan stötta mig i kampen mot mitt samvete. För jag vill bo kvar här, fortsätta det liv vi haft, förverkliga våra planer och drömmar, och låta barnen (och mig) ha kvar denna fasta punkt som liksom känns ännu viktigare framöver. Men samvetet tycker att det är miljömässigt hemskt att behålla ett helt hus på de premisserna. Ekonomiskt tror jag jag bör klara det (och den ekonomiska biten klarar jag också att motivera med att jag vill bo kvar), det är den andra delen av samvetet som gnager mest. Jag behöver bli påmind om att det är okej. Att det är okej att tillåta sig lite själviskhet i det här. (För det är det, va? Lite lite?)
7 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Självklart! Det är väl viktigt för både dig och barnen att inte ryckas upp med rötterna från allt på en gång! Huset, som du ju tycker mycket om (det märks på alla dina inlgg) ska inte bli något som du OCKSÅ saknar, ovanpå den andra, ofantliga saknaden. Och att greja med flytt o annat mojs när du inte mår så bra är bara dumt. Jag vet när min pappa dog (jaa, cancer det med, j-a skitsjukdom), så bodde iofs inte jag o brorsan hemma längre, men mamma var först helt inställd på att bara flytta långt bort. Vi sa åt henne att tänka över det ngn år, och efteråt var hon himla glad över att hon inte tog ett panikbeslut bara för att hon ville iväg nånstans. Nu bor hon fortfarande kvar 10 år senare och är väldigt nöjd med det.
Du behöver få vara kvar i din miljö. Det är där du både kan sörja och hämta ny kraft i din invanda miljö.
Johan finns i huset. Det är där du ska vara så länge det behövs. En dag kanske du vill flytta – men det är inget du ska fundera på nu. Barnen har rotat sig där, de behöver inte fler förändringar nu <3
Författare
Jag har också rotat mig här. Det hade han också. Vi har rotat oss så ofantligt på den här platsen och i den här bygden att jag liksom inte kan tänka mig något annat.
Titta på mig! Visserligen lever I fortfarande i välmåga, men inte här, och huset är mitt. Det finns många som tycker jag borde flytta. Speciellt nu när barnen snart är stora. Men jag älskar det här och det är min fasta punkt. NU, ska du se till att något är fast i din tillvaro, som ändå gungar och svajar precis överallt annars. Bo kvar – precis så länge som det känns rätt. För dig.
Jag tycker absolut det är ok att bo kvar Sanne. Känner igen det dåliga miljösamvetet, men det finns ingen poäng i att låta det styra en till dåliga beslut. Jag är helt övertygad om att om världen ska bli bättre så måste man våga vara snäll mot sig själv. Kram! <3
Ni ska vara där ni hör hemma.
Oavsett storlek på hus. Ni renoverar ett gammalt hus som annars skulle ersatts med ett nytt, slit och släng, er insats är fullt försvarbar i miljösammanhang. Strunta i det nu, ni gör mer rätt i den frågan än många av oss andra, ni behöver ert hem. Er trygga zon att läka, där Johan är närvarande. Lider så oerhört med er och just nu känns livet så jäkla orättvist. Stor stor kram till er som är kvar 
från oss här i Göteborg.
[…] Jo, alltså, du höll ju med om det här. Och jag har frågat och fått en massa svar, folk som kan hjälpa till med datorgrejer och praktiska grejer av det ena eller andra slaget. Det är bra. […]