Jag sitter i mitt soffhörn och försöker jobba. I fåtöljen ett par meter bort sitter älsklingen och sover. Ja, eller vad det nu ska kallas. Sjukvårdaren var här och gav honom något lugnande, för att ge ro och smärtlindring, och älsklingen nockades bort till någon sorts lugn och ro långt borta. Så nu sitter han där och sover, och får dropp under tiden.
Natten var besvärlig. Tror jag. Jag minns knappt längre. Jag vet att jag pysslat om och klappat inatt. Jag vet att han sovit mindre än mig. Jag vet att jag är skittrött.
Men jag sitter här i mitt soffhörn med min kaffe och försöker jobba. Försöker hålla fokus. Försöker komma på vad det var jag borde göra jobbmässigt. Jag vet att innan jag la undan jobbsakerna igår så tänkte jag att det var tre saker jag borde försöka ta tag i jobbmässigt idag. Jag har ingen aning om vilka. Jag tittar på min att göra-lista och vet fortfarande inte. Och mitt fokus varar så kort stund. Jag klarar så dåligt att fokusera och ta itu med över huvud taget. För jag är trött. Och jag vet aldrig hur länge jag kan sitta med något ändå. Jag vet så lite om allt. Och tiden är så kort och så sönderstyckad. Och älsklingen bara rinner iväg, som ett trasigt mjölkpaket.
”Det måste vara jobbigt för dig och barnen nu”, säger typ alla. Och ja det är det väl. Fast säkert inte på det sätt folk tror. Eller jag vet inte.
Som det är nu så är liksom tillvaron ändå bara något väldigt märkligt. Inget är som vanligt. Och det här är det som är vanligt. Älsklingen är riktigt riktigt eländigt sjuk. Det är inte mycket med honom. Och det är liksom både jättekonstigt och samtidigt just så det är.
Länge hade vi honom kvar. På riktigt. Bara med lite mindre ork och mycket mindre jobb och med cellgiftsbehandlingar mellan varven. Och både jag och han började väl tro att det där var en tillvaro som kanske kanske skulle kunna vara ganska länge. Länge var han inte alls den där cancersjuke man väntade sig när beskedet kom. Utan fortfarande huvudsakligen älsklingen, pappan, adjunkten.
Nu är det synd om honom. Nu är det inte mycket med honom. ”Det suger”, säger han som svar på när folk frågar hur det är.
Och alltså, han är ju med fortfarande. Han har huvudet i behåll. Fast utan ork att tänka särskilt mycket. Utan ork att prata särskilt mycket. Utan ork att göra särskilt mycket alls.
Fast han är fortfarande ganska aktiv på facebook. Inte som förr, men ändå. Och det lurar kanske folk att tro att det inte är riktigt så illa som det är?
Nästa vecka är det dags för cellgifter igen. Om de hjälper? Det vet ingen. Första indikationen är att vänta i form av vad tumörmarkörerna vid provtagning visar. Dem tar man inte förrän efter kanske tre omgångar med de nya cellgifterna. Frågan är ju snarast om vi liksom får svaret innan dess ändå. Hur länge till lever han, liksom?
Så visst är det jobbigt. Visst hoppades jag på att få ha kvar honom längre. Men jag har ju vetat i snart ett år att döden står och väntar för honom. Även om vi kunde haft tur och han fått vara kvar längre, även om det gått löjligt snabbt utför på sistone, så är jag liksom ändå glad för den extra tid vi fått. Och just nu handlar tillvaron om vardagsbestyr och att försöka få i honom lite mer glass. Och att finnas här och ge lite trygghet.
Det kommer att bli tomt när han inte finns här längre. Det kommer att göra ont. Men just nu är inte tillfället det gör mest ont. Just nu är det mer av konstaterande på något sätt. Jag har haft mycket ont i själen av det här, men just nu är det inte så illa. Det kanske känns värre redan ikväll – vem vet?
För egen del tror jag mest han genomlider i nuläget. Han har inte glädje av mat, han orkar inget, han bara sitter av tiden och försöker genomlida tristess och smärta. Och jag tror att enda skälet till att han vill hänga kvar ett tag till i det här skicket är för barnens skull.
Så jag sitter här och försöker fokusera och jobba. Egentligen skulle jag vilja gå ut i trädgården ett varv och se hur mycket av sparrisen som kommit upp. Hans sparris. Hans sparrisrad, som han fick som 40-årspresent. Fast jag vågar inte gå härifrån, eftersom han sitter i fåtöljen och sover den klubbades sömn. Så jag sitter kvar här med mitt kaffe i mitt soffhörn.
Och det är torsdag och jag skulle normalt åka och träna ikväll, men det blir det inget med i nuläget.
One response to “Rapport från soffhörnet”