Det är så bisarrt med den här palliativa vården. Både som ASIH-teamet, det vill säga hemsjukvårdsteamet, och här på palliativa avdelningen. (De hör ihop, avdelningen här är liksom ASIH-avdelningen.) För de har frågat så mycket de gångerna de varit hemma hos oss om hur vi vill ha saker – så där som liksom hur vi vill ha rutinerna, hur ofta de ska komma och så. (Så sent som igår morse konstaterade sköterskan som var ute hos oss att ja men då satsar vi på två gånger i veckan som standard.) Och även härinne på avdelningen så känns det som att saker liksom är inriktade på att man förväntas ligga här länge. Som att döden är en utdragen process. Som att man förväntas vara i det där skedet när man inte klarar sig själv men ändå inte är död under så lång tid att rutiner hinner etableras.
Men allting går så eländigt fort. Här kommer inte att hinna etableras några rutiner.
Om det inte räknas som rutin att sitta och lyssna på sin döende makes sömnsnusningar.
Pingback: Den här helgen är dödens helg | Sanne skriver