Därute visar sig våren från sin vackraste sida. Sol och värme och fågelkvitter. Därhemma såg jag bin som byggde bon i hål i jorden.
Men jag är inte människa att njuta av denna vackra vårdag.
Efter ett par timmar hemma, med kaffe och lunch, är jag nu en liten tyst mus som sitter på rummet på sjukhuset och låter älsklingen slumra. Han är trött efter många besök av vänner och familj. Vänner som i olika stadier bryter samman av sorgen.
Och mitt i det lilla han orkar prata, det viktiga urval han gör av vad han behöver förmedla med de krafter han har, så lyckas han ändå leverera invävda skämt. Till och med nu. Tramsputten finns kvar där, även i det allvarliga pratet om slutet.
Det är en så märklig känsla att läsa alla fina ord som vännerna skriver om älsklingen och om mig och om oss tillsammans. När jag läser det så låter det som att vi lyckats vara det jag önskat men egentligen aldrig riktigt tyckt att jag eller vi räckt till för. Som att vi varit perfekta i engagemang och social samvaro och vänskaplighet och allt. När jag många gånger egentligen känt mig som en misslyckad asocial varelse som inte orkar med att träffa en massa människor och ordna en massa saker. Som att vardagen kanske gått ut över en del av allt det där fantastiska som livet också kunde varit. Men det låter som att vi kanske hunnit med både och?
Han har i alla fall hunnit med ofantligt mycket. På något vis är det nog ändå så, som någon sa, att han hunnit med mer än många hinner på ett normallångt liv. Även om inte allt varit sådant som man bockar av i en lista över stora grejer.
Han har varit med och påverkat så många liv. Räddat fler än mig. Lockat med människor på saker som styrt dem vidare till livsavgörande händelser och upplevelser. Det är så oerhört många människor vars liv skulle sett annorlunda ut om inte han vore.