Tålamod

Jag lägger patiens på telefonen. Som tidsfördriv. Eller som tidsgenomlid. Eller vad man nu ska kalla det. För väntan blir det.

Aldrig har den där sträckan hemifrån och till Ystad känts så lång som när jag nu åker med som passagerare. För jag låter andra köra de gånger jag tar mig fram och tillbaka. Litar inte på att jag är en bra bilförare nu, liksom.

Jag är inte ens tillräckligt skärpt för att lägga patiens. Missar en massa kort som borde läggas och flyttas. Helt förvirrad. Och det är inte ens kul. Men något måste jag göra. Och jag är inte kapabel att göra något på en mer avancerad nivå än så just nu. Det, och så hämta mer krossad is och rätta till kuddar och hålla handen.