Och det är tårar och kramar och tårar och kramar och vänner och släkt och typ besöksrekord i dagrummet på palliativa avdelningen, trots att jag sagt till en del av dem som bett att få komma att han nog inte orkar fler personer på besök. Och det är störtfloder av tårar och kramar igen.
Och jag tror att en del av de andra är långt mycket ledsnare än jag. Kanske har de inte förrän nyligen insett var det här kommer att sluta. Kanske har de haft en större förmåga än jag att tro på möjliga mirakel. Trots att jag gråter nu så tror jag grät mina störtfloder i maj ifjol. Jag har haft tid på mig att ställa in mig på det oundvikliga. Inte så att jag är fullkomligt beredd eller kommer att klara det här galant och utan sorg och smärta – det gör ont i själen konstant – men jag har i alla fall hunnit beta av delar av det. På nåt sätt.
2 kommentarer
Så är det nog. Vissa av oss har svårt att tro på dåliga besked innan det är alldeles övertydligt. Ibland är det en välsignelse, ibland är det mindre bra. Men en del av min gråt är inte för det sorgliga och hemska, utan för det fina, allt det man läser som vänner skriver om honom och om er. <3
Att det så småningom skulle sluta så här har man förstås vetat egentligen, men med med den ständige optimististen som ända informationskälla har det varit lite svårt att ta in. Att detta inte ett bra tag framöver skulle vara något som man lever med snarare än dör av har åtminstone inte stått klart för mig. Jag har faktiskt aldrig varit så ledsen över någons död tidigare. De som dött i mitt liv har varit gamla och levt sina liv till slut, förutom en som själv valde att dö ung, vilket var chockartat men inte sorgligt på samma sätt. Jag arbetar nu med sådant som han annars skulle ha gjort. Imorgon håller jag en av hans föreläsningar. Han är därmed väldigt närvarande för mig. Det är bara precis en vecka sedan jag fick råd av honom om ett kursmoment via Facebookchatten, och han var hjälpsam och skojfrisk som vanligt.