Mellan varven känner jag mig förvirrad. Om än korta ögonblick.
Jag kommer på mig med att liksom räkna ihop familjen, notera var barnen är och undra över var älsklingen är – som att jag liksom inte riktigt betraktar den där sovande döende i sjukhussängen som min älskling. För det är ju liksom så fjärran från allt han är. Eller var.
Och andra gånger kommer jag på mig själv med att tänka det som att han redan är död, att det redan är över. Och så kommer jag på att det är han ju inte.
Fast ur alla praktiska hänseenden är han liksom ändå det. Aldrig mer gäller för ungefär alla aspekter av honom.
3 kommentarer
Jag känner så väl igen din beskrivning från när min far dog. Önskar så att du slapp den!
Så oerhört smärtsamt det där ”aldrig mer”. Varm kram till dig.
Samma här, det är en ytterst märklig situation, som jag önskar av hela mitt hjärta att du slapp. Och för mig var det ändå min pappa, inte min älskade…