Det är fortfarande omöjligt att ta till sig, den där slutgiltigheten i det som pågår. Att han aldrig kommer att komma tillbaka. Att han aldrig mer kommer att sitta vid matbordet och be sjuåringen sluta smaska, aldrig mer vara den som orkar få upp barnen på morgonen, aldrig mer förvirrat leta efter sin tekopp. Aldrig mer det där leendet mot mig, eller mot någon. Det går inte att ta in. Det är inte möjligt. Det kan inte vara så att han slutar finnas. Jag kan inte ta in det, alldeles oavsett hur mycket mitt förnuft vet och förstår det.
Och det fladdrar runt minnesbilder. Gamla och nya. Små detaljer och händelser som jag trodde att jag hade glömt. Vackra underbara ögonblick som gör förlusten ännu smärtsammare.
One response to “Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt”