På ett sätt är vi varvet runt. Visst, det var inte förrän den 20 maj som vi fick veta att du hade cancer (och begravningen kommer att vara den 20 maj och kommer – av en slump – att få sluta den årscykeln). Men det var förra årets Kristi himmelsfärdshelg som det liksom började. Hela den helgen mådde du ganska kasst. Hela den helgen höll jag på ute i trädgården och tampades med de dåliga samvetet att jag var därute och gjorde annat, medan du satt härinne och mådde dåligt – fast du sa att jag prioriterade rätt. Så jag kände mig lite ensam därute, men jobbade på. Sjuåringen (då sexåringen) satt inne och spelade datorspel. Tolvåringen (då elva) var på scoutläger hela helgen. Nästan allt det där har liksom varit väldigt likt i år jämfört med ifjol: vad barnen gör, vad jag gör. Du fattas nu, men det gjorde du liksom redan då. För du var redan sjuk, men det skulle dröja några dagar till innan vi fick veta vad det handlade om. Några dagar till innan världen rasade.
Jag läste några av de gamla blogginläggen från då, från den 20 maj och framåt. Eller ögnade, är nog närmre sanningen. Jag insåg ganska kvickt att jag inte riktigt ville riva upp det just nu. För det är där, i de inläggen – och i den tiden – som smärtan och chocken och sorgen finns. Det var då jag gick igenom det värsta. Det var då världen rasade. Och det jag längtade efter och önskade mest av allt var att få ligga bredvid dig på sängen och hålla om dig.
Tänk så många gånger jag fått ligga och hålla om dig sedan dess! Ligga bredvid varandra på sängen och bara finnas, småprata, kramas. Ligga på din axel. Det är bara en dryg vecka sedan sista gången. (Fast då var du ganska ynklig. Då var det du som sökte tröst.)
Jag har fått ha dig här. Fått prata och leva med dig. Fått fira hela familjens födelsedagar ett varv till. Du fick permission lagom till Eurovision och sedan fick du stanna hemma – och fick vara hemma nästan hela året, med undantag av enstaka dagar.
Folk tycker cancer är så hemskt. Och ja, det är hemskt och onödigt med sjukdomar som tar livet av folk som borde leva. Men allt som tar livet av dem som borde leva är väl hemskt? Jag behöver i alla fall inte vara arg på någon som kört ihjäl dig, eller på någon dummer som startat ett krig, eller nåt annat sånt. Jag behöver inte grunna alltför mycket över om inte just det där ögonblicket hade varit, för det finns liksom inte ett sådant där avgörande ögonblick som avgjorde allt eller inget.
Och jag vilar i nuet, på ett ganska märkligt sätt. För fram till ganska nyss så var min tillvaro uppstyltad kring att ta hand om dig, oroa mig för dig och så där – utöver allting annat, liksom. Nu behöver jag inte oroa mig för dig – där finns liksom inget kvar att fundera över, jag behöver inte fundera över hur kort tid du kommer att leva eller om behandlingarna kommer att funka eller om du kommer att få någon mat i dig. Och jag tänker att just precis nu behöver jag inte riktigt oroa mig för barnen och framtiden och när barnen eventuellt ska dö i cancer för att de ärft de generna – jag tänker att åtminstone ett tag framöver kan jag få lov att strunta i att oroa mig för det. Och då blir liksom känslan att det är ganska avslappnat, ganska orosfritt. Att det som finns just här och nu är ganska bra. Vår, sol, tomatplantor.
Fast det oroar mig ju att det verkar finnas så lite tårar i mig. Jag tycker ju faktiskt ändå att jag borde gråta mer. Att gråtattackerna gick över för fort. Och jag har svårt att plocka fram dig ur minnet, som specifika händelser liksom – som ju är vad alla andra verkar göra. Jag kan inte tänka på dig som ditt skratt eller dina bara fötter eller något sådant, jag kan inte ens plocka fram dig som ett utseende. För du är liksom framför allt en del av vardagen, en del av livet, en del av allt det jag ändå har omkring mig, hela tiden. Och det allra mesta finns där fortfarande, och därför finns du också här – inte som en ande eller något sådant, bara som en liten komponent i helheten – samtidigt som du liksom fattas. Blivit tystare. Omärkligare. Så jag saknar din närvaro. Och allt har ändrats och inget har ändrats. Och nånstans under ytan har jag också ett hål, ett tomrum. Och tomrum gråter inte, tomrum bara känns tomma.
Kanske är det därför det känns okej att vara hemma, men oöverstigligt att åka till jobbet eller resa längre iväg? För att här finns du liksom kvar på ett annat sätt, här blir tomrummet mindre – men beger jag mig iväg blir hålet inombords större och tydligare?
För övrigt så ska jag nog sätta mig och läsa dina gamla mejl, från första året, någon dag. Ja, de finns kvar, för jag räddade undan dem när jag bytte mejlkonto :-) Och jag var inne och letade reda på någon formulering häromdagen och kände att ojojoj så mycket du det bor kvar där i de gamla mejlen <3
En sak som slagit mig är att du liksom tagit mig igenom en del av livet som jag hade haft svårt att få rätsida på annars. Jag hittade någon att dela livet med, köpa hus med, skaffa barn med. Saker jag inte hade vågat eller gjort utan dig. Utan dig hade jag aldrig hamnat här, inte landat här, med just det här livet. Och det blev ju rätt på så många sätt. Så väldigt rätt och bra. Och nu finns jag här och har en stabil grund och har tagit mig igenom en massa skit.
P.S. Jag vet att du inte läser det här. Oavsett vad vill folk vill tro – och folk vill tro så mycket för att trösta sig själva. Men det hindrar ju inte att jag skriver till dig :-D
P.S.2. Jag har ingen att dricka te ihop med på något vettigt sätt! Det är liksom inte lönt att göra en hel kanna, för det är ju bara jag som dricker. Om jag inte anpassar mig och tar den där enda sorten sjuåringen är intresserad av. Fast jag vet, så här har det varit ganska länge – du drack knappt te något vettigt alls på den här sidan nyår, väl? Men det är liksom en till sådan där liten irriterande vardagsgrej. Jag saknar dig att dricka te med. Och prata om smått och stort som hänt under dagen.
P.S.3. Jag har satt om tomaterna. I storkrukorna i orangeriet. Och paprikor och gurkor. Och satt kryddor i en pallkrage vid ytterdörren. Och en massa annat sånt där.
Nu måste jag gå och rädda teet!