Å andra sidan har jag behov av att stanna i min bubbla. Telefonsamtal om ovidkommande saker stör mitt ganska vacklande fokus helt och gör mig irriterad. Att ta mig an saker som jobbet eller åka in till någon stad och göra helt vanliga men orelaterade saker känns oöverstigligt. Jag vill vara här i min bubbla, där något saknas men saker ändå nästan är som vanligt och i alla fall ganska okomplicerade och basala.
Begravningsförberedelser. Försäkringar. Administration. Ta saker i den ordning de dyker upp.
Allt som stör det ger frustration.
Och bland det allra knepigaste är människor som väl gör precis som man ska: ringer och beklagar sorgen, och sedan liksom förväntar sig att jag ska kunna säga något vettigt. Vad svarar man? Vad svarar man när den i andra änden av telefonlinjen hulkar av gråt och knappt klarar att prata? Det verkar som att det är jag som förväntas hålla samtalet igång. Som att jag förväntas säga att ja, det är hemskt, usch – och vad mer? Jag vet inte. Och sedan kommer frågan: ”Och hur tar barnen det?” Och då förväntas jag kunna sammanfatta det i lagom många lagom långa meningar. För varenda kotte som frågar. Men nej, jag har inget vettigt svar på det. Definitivt inget kortfattat. Och jag fattar inte poängen med att jag ska använda min trots allt ganska begränsade energi i det här läget på att försöka förklara en gång till hur mina barn mår – eller klämma fram några kloka ord i övrigt, där det liksom nästan mer verkar förväntas att jag ska trösta den i andra änden.
Sorg är en märklig tradition. Här verkar finnas många väl maskerade konventioner jag förväntas kunna gissa mig till och anpassa mig till. Och det är en av mina sämsta grenar.
One response to “Bubblan och förväntningarna”