”Du är så stark”, säger folk till mig.
Jag vet inte det, jag.
Och så säger de att jag inte ska försöka hålla ihop.
Fast det försöker jag inte.
I huvudsak går jag mest omkring och är. Gör saker. Försöker lösa det jag praktiskt vet behöver fixas. Tappar mentala trådar omkring mig och glömmer bort vad jag borde göra.
Men jag gör inga försök att hålla ihop. Möjligen skulle jag göra försök att bryta ihop. Om jag orkade försöka. För jag tycker att jag kanske borde. Men jag orkar inte, eller ids inte. Jag har fullt upp med att bara vara.
Jag vet att jag funderade då, före döden, på det här med sorgedräkt. Att det kanske fanns en poäng med gamla traditioner som att gå klädd i svart – så att alla kunde se och veta och man inte behövde berätta för varenda kotte att någon nära hade dött – och sådana där sorgflor för ansiktet som de har i gamla filmer – så man kan få smågråta ifred när behov uppstår, utan att någon ser det. Men nu känns det inte som att behovet finns. Alls. Och det känns väldigt märkligt.
Jag rotar och gräver i själen och försöker hitta vad det är som gör att jag inte gråter, inte är översvallande ledsen och arg. Men det enda jag lyckas hitta som möjlig förklaring är det här:
Det är inte mitt fel. Det finns inget jag kunde gjort. Inget av det här beror på att någon gjort något fel eller ont eller dumt. Ingen har varit försumlig eller korkad. Det här var bara något som blev, något som förmodligen legat och väntat på att hända hela tiden, hela hans liv, förr eller senare. Och jag hann få nästan 17 år med honom, vilket är oändligt mycket mer än ingen tid alls.
Ja, visst är det fruktansvärt orättvist. Livet och världen har aldrig varit rättvisa. Vi är många som strävar efter att göra världen rättvisare än den annars skulle vara, men grundförutsättningarna kan vi inte rå på.
Ja ja, hemskheten i det här slår väl till med full kraft i november istället… Ni får sopa ihop mig då.