Jag sitter stundtals och lägger patiens på telefonen. Precis som på sjukhuset. Det är skönt med en stunds meningslöst och enkelt nöje. Det är skönt med lite ”billiga” och enkla framgångar, som när det går bra där. Ett litet ögonblick av känslan av att något går bra.
Fast det är dubbelt. För det innehåller liksom ett uns av den där irrationella köpslåendegrejen: tänk om den tur jag får i spelet liksom på något vis istället hade kunnat användas till att få älsklingen att ha överlevt? Som sagt var, helt irrationellt. Helt ovettigt. Jag vet att det inte funkar så. Men det tar ändå inte bort känslan av att den där lilla stundens glädje av att det går bra i patiensen kanske är på bekostnad av något annat, viktigare.