Den mittersta körsbärsbusken, chokladkörsbäret, blommar!
Det är typ en månad sedan du satt och rensade kirskål runt dem. Då verkade du piggare än på ett bra tag.
Den nya CD-spelaren står på i vardagsrummet och spelar Suzanne Vega.
Precis som den där fredagskvällen när jag hade lämnat dig på sjukhuset. Då kändes det ganska avslappnat, ganska skönt att få en paus. Den låter bra, den nya CD-spelaren. Jag noterar att jag hör saker i musiken som jag inte kan minnas att jag registrerat nånsin tidigare. Fast det kan ju vara att här är ganska tyst i övrigt. Eller att jag liksom lyssnar annorlunda.
Egentligen har jag haft behov ganska länge av att kunna vara själv hemma då och då. Eller, jag behöver vara det då och då. Och från jul och framåt blev det ju inte mycket med det, om man säger så. Och nu och fram till evigheten kommer det istället att bli hur många sådana tillfällen som helst. Så misslyckad fördelning, liksom.
Alla beklagar sorgen. Alla tycker att det är så hemskt och orättvist. Folk jag knappt känner, folk jag aldrig trodde skulle bry sig. Stundtals undrar jag om det inte skulle kännas enklare om inte alla tyckte det var så orättvist. Jag har fått höra om så många jobbiga saker i livet att de på ett eller annat sätt är mitt fel, att jag har mig själv att skylla. Jag är nog bättre på att hantera det. Mer van, i alla fall. Men om ingen någonstans tycker att det här är rättvist, om folk som liksom bara tyckt att jag är konstig och gör fel och så vidare ändå tycker att det här är orättvist, att det är orättvist att jag ska drabbas av denna sorg – vad ska det liksom då vara bra för?