Morgnarna är värst.
Morgnarna har alltid varit värst när jag mår dåligt på ett eller annat sätt. Det är på morgnarna ångesten äter mest, innan man kommit igång och lyckats skingra tankarna. Morgnarna när jag hade skadat nacken var ett helvete. Morgnarna under graviditeterna var ett elände.
Nu är det varken ångest eller skador eller graviditet. Men morgnarna är värst. Eller mest fysiska. Den där lätta känslan av illamående, som inte kommer av något annat än sorgen och hemskheten och saknaden.
Stundtals tror jag att det mest blir värre. Att saknaden blir större. Att döden blir obegripligare. Att det blir svårare och svårare att fatta och acceptera att du är död och borta. För så kan det ju inte vara. Så får det inte vara. Du får inte vara död och borta, det kan inte vara så hemskt. Det är inte rättvist. Och det går inte att ta in till fullo.
Jävla döden. Jag går inte med på det här.
1 kommentar
Det där kommer jag ihåg så väl från när pappa dog. Han hade en livförsäkring som föll ut på mig och brorsan, inte jättestor på något sätt men i alla fall en liten peng. När information om den inbetalningen kom ringde jag till mamma o tjöt o sa ” jag vill inte HA några pengar, jag vill ha pappa…”. Tyvärr gick ju inte det att genomföra :-( O just det där när man vaknar på morgonen och inser att ”det är sant, idag också”…Bläääääää.