Jag fascineras av er som orkar läsa min blogg för tillfället. Jag vet, eller tror i alla fall, att det jag skriver här för tillfället är sånt jag inte själv skulle klara av att läsa om det var någon annan som skrev. Det skulle ge mig för mycket ångest och katastroftankar. jag har aldrig klarat av att läsa om cancer och andra sjukdomar, för jag har bara blivit hypokondrisk och börja leta symptom och oroa mig för vad som kan drabba mig och de mina och så där. En blogg som plötsligt innehöll så mycket hemskheter skulle jag nog överge. Tror jag.
Så jag förstår er som inte läser. Jag förstår er som inte ens orkar kommentera eller reagera på facebook. Det är okej. Vi har alla våra egna punkter som är så ömtåliga att vi måste bädda in dem i bomull för att vi ska orka fortsätta livet.
Men ni som läser: Jag är glad om ni fortsätter läsa. Ni är välkomna här. Det ger mig stöd och styrka att ni finns här och läser mina nedskrivna tankar.
8 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag läser för att jag till viss del känner igen mitt sorgearbete när pappa dog, och för att det ger mig lite bearbetning på nytt av min egen sorg, även om den givetvis inte är lika stark längre (o tur är väl det). om 3 dagar är det 10 år sedan pappa dog…
Dessutom hoppas jag att jag genom att läsa bloggen och komma med någon liten kommentar ibland, kan bidra till att du känner att vi som inte är nära vare sig geografiskt eller bekantskapsmässigt ändå finns på något sätt och försöker stötta när det går.
Författare
Ja, jag uppskattar dina (och andras) kommentarer, Hanna. De är ett ljus i den mentala ensamheten.
Vi är här!
Om än bara i det tysta ibland.
Jag läser allt, och tycker inte själva läsandet är särskilt jobbigt faktiskt. Blir snarare lite lugnad av att du skriver så jag vet att du inte har klappat ihop helt :-) Men jag orkar inte kommentera så ofta som jag skulle vilja. Och ibland tänker jag att du kanske inte ens vill ha så mycket kommentarer eller synpunkter på det du skriver, utan mest behöver skriva av dig.
Författare
Kommentera när du känner för det – låt bli annars. Inga krav!
Jag läser allt du skriver. Tack för att du delar din historia. Jag tycker att du är så modig som vågar skriva så nära dina känslor. För mig är det du går igenom på många sätt ett mysterium (precis som barnafödande var ett mysterium innan jag själv födde barn). Att du skriver gör det lättare att förstå vad det handlar om . Både när det gäller att det otänkbara helt plötsligt blir tänkbart och hur du fortfarande orkar andas och finnas efter det. Trots (eller på grund av) att det är tungt känns det som en gåva att få insikt i hur det kan vara och hur det kan kännas. Jag är uppvuxen i en miljö där man aldrig pratade om något som var ens det minsta lilla jobbigt så jag har mycket att lära.
Jag läser allt. Och gråter ofta med dig. Det är också ett sätt för mig att sörja och försöka inse att han är borta. För övrigt blev jag så glad för att han fick med sig temugg och lapsang. Kram!
Fina fina du! Det ger mig väldigt mycket att få läsa, både om liv död, djupa tankar och trädgårdsland. <3