Resegarderob iväglämnad

Jag har varit och lämnat kläder till begravningsbyrån. Så att de kan klä dig inför resan i något bättre än Regionens urtvättade t-shirts. (Vit t-shirt är ju inte din grej.)

Det blev t-shirten från Simon Stålenhags projekt, den som kom med posten häromdagen. Och så ett par lagom slitna H&M-byxor med benfickor – för hur ska du klara dig om du inte har fickor att stoppa alla förnödenheter i? Och kalsonger men inga strumpor – det är ju sommar och du skulle ändå gå barfota. Och muggen som hör hop med tröjan får du också med dig, och i den har jag lagt en sådan där engångstesilspåse som vi köpte när vi hyrde stuga i Danmark för typ tio år sedan (tolv år sedan kanske snarast?) fylld med Lapsang.

Det känns rätt och bra. Du kommer att vara klädd i en tröja som representerar ”a childhood that never was and a future that could have been”. Och jag som inte tror på något liv efter döden tänker på idén om parallella universum och tanken att det skulle finnas oändligt många universum och att i något av dessa lever du i högönsklig välmåga, och jag hoppas du är lycklig där – men det är du säkert, för du hittar alltid vänner. Och egentligen tror jag inte mer på att det skulle finnas ”dubletter” av oss i andra universa än vad jag tror på gud och himlen, men tanken tycks mig ändå tilltalande, och tröjan du får på dig känns i alla fall rätt.

Och så tänker jag att egentligen skulle jag vilja berätta för Simon Stålenhag om dt här. Precis som jag skulle vilja berätta för en massa andra om dig och din död – för olika musiker vars musik du älskat och spridit vidare, och en massa andra inspirerande människor. Och du var ju typen som nog aldrig ens skulle funderat över vem man kan ta kontkt med och hur och varför, du bara gjorde. Och för mig har det alltid funnits en tröskel mellan mig och de som är kända, liksom. Känslan av att jag inte ska vara i vägen.

Det är ju det. Jag tänker för mycket och vågar för lite. Istället för att bara våga vara.