Att ens make och älskling dör ifrån en måste väl liksom vara det slutgiltiga vuxenblivandet. Inte för att jag tvivlat på att jag varit vuxen innan. Men ändå.
Att begrava sin älskling på bygdens kyrkogård, bygden som man för fjorton år sedan inte hade någon koppling till, måste väl vara det tydligaste och slutgiltigaste markerandet av att man slagit ner sina bopålar.
Den 1 juli i år är det 14 år sedan vi flyttade hit. Så länge har jag aldrig tidigare bott på samma plats.
1 kommentar
Ja, du har så rätt. Att bli änka är nog det vuxnaste en kan bli. :-(