Arg

Jag är faktiskt lite arg på dig också. Jo, faktiskt. För jag går här och plockar, för att försöka få lite ordning. Plockar bland en hel del av dina pinaler. Och så tänker jag att du banne mig kunde sett till att få tummen ur med en massa saker.

Som studion. Alla dessa synthar och andra instrument, och inspelningsutrustningen du skaffade för en massa pengar för många år sedan, typ när vi nyss hade träffats eller så. Hur mycket använde du det egentligen? Jag försökte vara på dig att komma loss. Och ibland började du och försökte få ordning på grejerna. Men sedan kom alltid något emellan. Som vardagskvällar med en tidning eller ett TV-program eller en lång diskussion med någon om något via nätet. Och så blev det inget. Mer än en julskiva med fyra låtar som vi spelade in för typ hundra år sedan – innan barnen kom, väl? Och så tror jag du och tolvåringen hann spela in en låt med flöjt nu för någon månad sedan. Och det var väl i den vevan du faktiskt slutligen fick för dig att faktiskt börja fundera på vad som behövdes lösas för att det skulle kunna bli lite mer inspelat, och du beställde hem några prylar som står härnånstans och som jag inte ens vet vad de är. – Men sedan kom det där läkarbesöket den 11 april, och ni skulle ha spelat in mer den veckan men du tappade orken av de otrevliga beskeden. Och sedan blev det aldrig. Och sedan var tiden och livet slut.

Må vara att du var en person med många idéer och uppslag och projekt, och satte igång med en massa grejer. Men det var jag som hade envisheten att se till att saker som tog tid och behövde arbete under längre tid blev klara. Hade det inte varit för mig hade vi aldrig fått en färdigisolerad ovanvåning med sovrum.

Ja, jag vet att vi kompletterade varandra på det där. Du såg ibland till att vi tog tag i projekt som verkade övermäktiga eller mindre kul.

Men jag är ändå arg på dig för alla de där inspelningarna och musikprojekten som inte blev av. Även om anledningen stundtals var att du satt och var social med andra via nätet. Och även om en annan anledning var att du var bättre än jag på att ta det lugnt och slappna av och göra typ inget.

Och så är jag arg på mig själv för att jag inte lyssnade mer och bättre. Inte satte mig in i alla prylar du skaffade hem och vad de skulle användas till. För då hade jag väl haft bättre chans att använda grejerna nu. Men som det är nu har jag inte ens koll på vilken pryl på skrivbordet som är den extra hårddisken som bilder är säkerhetskopierade till. Och jag vågar inte ens försöka tanka över bilder från minneskorten i kamerorna sedan Englandsresan, för jag är rädd att jag ska göra fel, och här finns ju ingen som kan rädda upp situationen om det blir problem.

Men poängen med att vara två är ju lite att båda inte måste göra allt och kunna allt. Och visst, under sista året kanske jag borde fattat att det var sånt jag borde sätta mig in i. Men det fattade jag inte. Eller, jag hade väl för fullt upp. Hålla igång allt löpande här hemma, ta hand om dig och barnen, och så fortsätta med en masa projekt som jag – som vi – ville få klara. För att jag ville det. För att det gav kraft. Jag prioriterade livet och tiden med dig – på mitt sätt – framför att sätta mig in i det jag borde sätta mig in i för framtiden. Du med.

Lite dumt var det nog allt av oss båda.

Men det är svårt när tiden inte räcker. När tiden har ett slut. Oavsett hur vi hade prioriterat hade det nog känts fel nu efteråt?